Hotshotslistan

Just nu smälls det smällare och skjuts raketer utav bara helvete i Ekeby. Lite väl tidigt, eller? Wilma, min hund, är hospital vansinnig och skäller som fan här hemma. Ganska jobbigt faktiskt. Det är vid dessa tillfällen jag önskar att jag inte hade spärrar och istället bara gick lös på idioterna med ett skjutvapen. Ja jag hade ju inte behövt döda asen utan bara skjuta knäskålarna av dem. Eller inte. Det ligger väl inte riktigt för mig att bli som Michael Douglas i Falling Down, men jag kunde ju kunnat trolla lite. Bara gå ut och förvandla dessa små råttor med raketer till trädgårdstomtar i alla fall...

Inatt är det många hundar och katter som bryter ihop och jag lider med dem. Dessa bomber som skrämmer skiten av djuren borde man sticka upp i avfyrarnas rumpor och tända på för att få dem att känna lite härlig hjärnstress. Partydödare? Troligen, men i och med att vi har haft en hund som var så otroligt rädd för smällare att hon låg under sängen och skakade i flera veckor så vet man hur det är.

Nu är Wilma inte rädd för smällarna och det är ju en befrielse för mig. Dock skäller hon och blir arg på raketerna så det gäller att vara med henne hela tiden. Ifjol tog jag ut henne vid tolvslaget så hon fick vara nära (nåja) när det smällde och det gjorde henne bara gott, men när hon ville in så gick vi in direkt. 

Jag tycker det är så förbannat synd om alla djur som mår dåligt över fyrverkerier och jag är så otroligt sur på de som håller på att smälla i flera dagar. Att man smäller vid tolvslaget köper jag rakt av, men övrig tid kan man väl hålla sig, eller? Personligen köper jag inga raketer längre och det var MÅNGA år sedan jag slängde pengarna på sådan skit. Visst kan det vara fint att titta på, men då finns det så många andra som är kapitalstarka och som bränner av större och dyrare än vad jag hade köpt.

Så till alla er pisshuvud som inte kan hålla er till att smälla vid tolvslaget: Hoppas ni smäller fingrarna av er och kanske fångar en raket med  ögonhålan.

Gott Nytt År på er, ja redan nu...

Förord: Detta är bara ett litet test av mig för mig på min egen sida/blogg. Var tvungen att prova om jag fortfarande kunde skriva krönikor och om fotboll. Jag kommer INTE att redigera ev. stavfel etc. Ni som vill läsa: Läs. Ni andra kan ju läsa något annat...

För länge sedan började jag skriva krönikor på Skromberga GIF's hemsida och det var där jag formade mitt skriftliga språk när det gäller fotboll. Liknelserna kunde vara så fruktansvärt interna och långsökta att jag inte själv kunde förstå dem förrän jag läst dem ett par gånger. Anledningen till att jag skrev var att jag tyckte det var roligt, ja roligare än att spela, och kunde jag provocera någon, gärna i Billesholms GIF eller Tågarps AIK så var det en stor bekräftelse. Jag kommer ihåg en gång när Billesholms ordförande (Tore Taxameter, ja eller något i den stilen) fick sådant hjärnsläpp att han gick ut med ett svar där vi i Ekeby var inavelsbarn och byn var som en återvändsgränd. Då (ja nu också faktiskt) var det otroligt kul och där vann vi på både fall och poäng. T K O, eller vad man vill kalla det.

Här och nu ska jag avslöja en sak och det är att jag tyckte inte det var särskilt kul att spela fotboll de sista 10 åren. Anledningen var enkel: Jag var inte glad när jag stod i mål. Det var liksom inte där jag ville spela och anledningen till att jag fortsatte var den att jag trodde att jag var oumbärlig. Man räknade liksom med att jag skulle stå i mål och därför slapp man lägga energi på att skaffa hit (eller dit) en ny målvakt. När man väl gjorde det och betalade dyra pengar för att Mr Wiseman skulle slippa ha den "lille tjocke" i mål så brukade jag mer allvar, satsade mer på träningarna och ville visa den feta irländska mytomanen (hur många klubbar har han representerat i England???) hur jävla fel han hade. Och det visade sig till slut... Med mig i mål så gick vi spikrakt upp i tabellen och från att ha legat parkerade under strecken så var vi en hårsmån från att ta steget upp i femman. Den andre målvakten misströstade och lämnade klubben och för mig personligen var det en prestigeseger.

Konkurrens är jävligt bra och nu vet jag mer och bättre: Hade jag haft konkurrens hela tiden hade jag troligen inte tyckt att fotboll var så trist som jag tyckte. Varje match tittade jag på matchuret och ville bara att det skulle ta slut. Visst fanns det gånger när det var roligt att spela som t ex den sista och avgörande matchen borta mot Olympia när Pate räddade på mållinjen och Andersson gjorde segermålet. Eller segermatchen mot Eskilsminne när jag tog en straff och i momentet efter så sprack min sko och vi fick byta in Broström så jag kunde få en ny känga på spättan. Det är inte det lättaste att hitta en sko som passar mitt under en match i division sex. Höjdpunkten är dock kvalet mot Stidsvig som vi fick spela i Påarp pga kommunalstrejken där jag tog en straff i slutet och vi räddade kontraktet.

Fotbollen var och blev mest ett tvång eftersom jag inte tog tag i min situation och började spela "ute". Jag gjorde ett lamt försök när Mr W var tränare och spelade ute i B-laget, men när vi förlorade med åtta eller tio bollar mot Olympia med Månne i mål så fick jag nog och blev martyr på nytt och drog på mig handskarna igen. Fan att man alltid skulle känna ansvar för laget och klubben. Tror att det var det som dödade glädjen i längden: Att få kände för klubben och laget. Jag offrade fester, resor och allt för att kunna vara med när det var match, men när man inser att man var ganska ensam om det så inser man också att vi inte var något lag. För att det ska bli bra så gäller det att alla ger något och inte bara tar och på denna nivå, nej nu ljuger jag, i den klubb vi spelade i så fanns/finns det spelare som aldrig kan vara medlemmar av/i ett framgångsrikt lag. Känslan för medmänniskor är/var obefintlig och egentligen sket vissa i de närmsta också. Kärnan i truppen hade en övertro på sin egen förmåga och det är bara att kolla de senaste årens resultat för att förstå att vi inte var bättre än tabellerna visat. Man måste ha ett kollektivt tänk där alla tar sitt ansvar och jag vet inte om det är ödets ironi, men den spelaren som socialt/privat är väldigt högervriden, är den som har det största hjärtat och jobbar mest för alla. Ja så är det faktiskt än idag. Hade det inte varit för Pates ansvarskänsla för klubben så hade den säkert varit död idag.

Jag har fått höra av tränare, andra lags tränare, lagkamrater och t o m styrelsefolk att jag skulle spelat ute istället. Tja? Visst: Det är ju det jag alltid velat. När jag har spelat innebandy har jag alltid (nästan) spelat som utespelare och där har ju mina största styrkor varit spelförståelsen, tekniken och passningsspelet. Dessa styrkor har jag haft som fotbollsspelare också. Dock ska ju sanningen fram och det är att jag aldrig haft fysiken för fotboll eller rättare sagt: Jag har aldrig varit tränad (jo det var en säsong eller två) för att konkurrera om en A-lagsplats i division 6 eller 7. Det är ju lätt att vara duktig om man spelar på kort plan eller i B-laget, men det är ju inte på riktigt. På riktigt är när man kan tömma sina resurser i 100 minuter varje omgång av serien och i den verkligheten har jag inte varit. Allt som Mr Wiseman sa var inte bullshit och han sa att en spelare som inte kan springa fort eller länge inte är en fotbollsspelare. Det är jävligt sant! Man kan slå hur många öppnande passningar som helst, men om man inte kan ta löpningen hem och täcka upp för den som springer på bollen man slår, ja då är det inte lönt (detta är mina egna ord och tankar).

Jag provade mina vingar som tränare i min egen klubb och det var verkligen en upplevelse. Papporna till spelare jag hade tagit ut stod sidan om båset och totalsågade mig och sa att jag var den säste tränaren som varit i klubben. Måste säga att jag inte tog det så hårt, men det var just på sättet de sa det: Överlägset och dumt. Jag tog uppdraget för att jag just då brann för det och jag hade storslagna planer för laget. Dock landade man ganska fort i en verklighet som man förträngt med spelare som skulle till mormor, skulle laga bilen, hade munsår, skulle jobba, var lite krassliga och deras mammor sa att de inte skulle spela (ja de sa det till mig i telefon när jag ringde deras söner) för de var förkylda (herregud! Grabbarna var myndiga, men fick inte spela för morsan! Vilka jävla f*ttor!) och det ena var värre än det andra.

Ett av misstagen var att ha ett B-lag. Jag hade ändå ett perfekt upplägg där vi spelade B-lagsmatch istället för att träna. Nu var vissa spelare så jävla korkade att de inte fattade att detta skulle ses som ett träningspass och till slut var det ohållbart så jag såg till att vi drog oss ur B-lagsserien. Här var mitt ledarskap vekt och hade det inte varit för att man var tvungen att slicka folk i röven för att de skulle ställa upp så hade jag bett dem dra åt helvete. Under året som tränare så ritsade jag planen, tvättade och städade omklädningsrum, men efter ett tag så föll min motivation och hade det inte varit för Pate och JP så vet jag inte hur det skulle gått. Men känner ni igen det? Jo vissa spelare tar ansvar för mer än de andra. Det var inte jag denna gången utan det var ett par spelare som såg till att de andra fick rentvättade kläder och att allt var med till matcherna.

Jag kommer troligen aldrig mer att engagera mig i någon klubb eller i ett lag mer då jag inte orkar med motgångarna och besvikelserna. Nu vet jag att fler fått prova på hur det är att ringa runt på morgonen för att få fullt lag till matchen om några timmar. Jag vet inte hur många kvällar jag satt och övertalade spelare att komma och spela, men det var många. När vi skulle möta Kropp borta fick jag hur många återbud som helst och det slutade med en sportslig katastrof. Efter det hämtade jag mig aldrig ordentligt och tron på lagidrott föll handlöst ner i avgrunden. Vi hade gjort en bra säsong hittills och låg bra med i toppen, men sen gick det bara åt helvete. Jag tar på mig det ansvaret då jag var tränare, men ni ska veta att man inte har några marginaler som smålagstränare. Får du ett par spelare mot dig eller kommer på kant med kärnan så är det kört. Man har inte råd att bli av med några spelare i en division 7-klubb...

Skromberga GIF satsade hårt och högt under 2008 och skulle ta steget upp i sexan med en hemvändande tränare från division 4, Jonas "Jonte" Olsson" och med en av Skrombergas bästa spelare under 80 och 90-talet Patrik Blidberg som assisterande tränare. Man hade också fått hem Jesper Andersson, Mikael Andersson och ett par andra, men det slutade i ett praktfiasko och den sämsta säsongen genom alla tider var ett faktum. Under ett par matcher som jag var och tittade på var det en parodi på fotboll. Spelare som fick psykotiska (jo det stämmer) anfall var mer regel än undantag. Spelare som skrek ut till bänken och sen lämnade planen och laget och spelade inte mer - jo det är sant. Säsongen 2008 var en stor skam av Skromberga GIF och nu är förhoppningen att klubben ska ta revansch 2009 med nytt namn och en rad tunga nyförvärv.

Under presentationen av det nya klubbnamnet på årsmötet så var det total förvirring som rådde. Inget var färdigt och det skapade en konstig stämning när man skulle presentera något nytt, men inte hade alla bitarna på plats. Enligt de uppgifter jag fått så var den allmänna uppfattningen att man kanske skulle lagt mer krut på det organisatoriska och mindre på lek med kritor och dyl... Nu kan det säkert bli bra till slut om man bara gör sakerna mer basic och inte svävar iväg med romatiska drömmar om SM-guld etc...

Den bästa "värvningen" är ingen av spelarna utan det är att Mikael Andersson blir fotbollsansvarig. Ger man honom de verktyg han behöver och gör hans roll till den som verkligen bestämmer hur fotboll ska spelas i Skromberga så kommer han att kunna hjälpa föreningen otroligt mycket. Han har erfarenhet från sin tid i HIF och är den person som kan mest fotboll i klubben så det är ju ingen man bara har satt på en stol för att vinka. Jag tror att han med små enkla tips kan göra spelarna i Skrombergas organisation mycket bättre och kanske klubben för första gången kan få en grund med spelare som är fotbollsutbildade från början. Det kanske inte ger resultat imorgon men det kanske innebär att både klubbens A-lag på sikt kommer att bli bra och att vi någon gång kan se en spelare i allsvenskan som har fått sin fotbollsuppfostran i Skromberga GIF.

Säsongen 2009 måste bli lyckad annars är det fan skandal. Med de spelarna man hittills presenterat så måste det bli serieseger och totalmangling av allt motstånd. Klubben har ju nu en startelva som skulle göra anspråk på en topplats i sexan - utan tvekan - och det ska verkligen bli kul att följa laget igen. Jag och Conny kommer att bevaka matcherna mer noga detta år och eventuellt sätta upp en liten studio med fotbollssnack. Inget är klart än, men visst hade det varit läckert med lite soft fotbollssnack och kanske lite intervjuer?

Så: Mitt intresse för fotboll har svalnat och jag nöjer mig med att gå och titta på Skromberga GIF lite då och då. Landskamper kan kvitta och BoIS är inte vad det har varit så därför har jag inte "det" i mig längre. Någon gång kommer dock jävlen fram i mig och jag skriker till på Skrombergaspelarna att de ska skärpa sig och skynda sig. Det är då man känner pulsen och man får smak för det igen. Dock kommer avsmaken och hjärtstilleståndet omgående och fotboll blir bara blahablaha.

När jag var liten (yngre) så var kändisar något som bara fanns på TV eller i 08-land. Att man skulle springa på någon kändis i lilla Ekeby fanns inte på kartan. Igår så sprang jag på en nybliven svensk mästare i fotboll och nyuttagen landslagsman på "Vivo"  och givetvis gratulerade jag honom. Förr hade detta varit en "jättehändelse", nu är det typ: Fan jag glömde falukorven...

Tiderna förändras...

Kan vi inte ställa in denna julen - snälla? Dagen känns som ett lååååångt tandläkarbesök och oron sprider sig i kroppen och finfördelas just överallt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör allt så jobbigt med julafton. Dock är det ju inte folket man träffar som gör dagen så nervös för det är ju bara de i min familj, ja Isa, mamma, pappa, Mona och Sven-Erik och det är ju roligt att träffa dessa.

Troligen är det julångest över hur duktiga alla andra är och vilka resurser de lägger ner på denna dagen. Jag har varken obegränsat med pengar eller tid så därför tycker jag att det inte blir så mycket som jag kan känna mig duktig över. Det kan också vara det att jag inte är hemma utan det alltid är en massa körande och flängande. Men men...

Det brukar bli bra till slut och jag kan lova er att jag enbart kommer att ta och dra nyktra andetag denna julafton. Varför? Jag är av den uppfattningen att man inte behöver dricka en droppe bara för det råkar vara den 24/12. Tror faktiskt att många barn och "andra hälfter" håller med mig...

God Jul i alla fall på er alla

Husmanskost är väl det som ligger mig varmast om hjärtat, men många av dessa klassiska rätter får mig att backa när det gäller tillagning. Många gånger fuskar jag mig fram med hjälp av halvfabrikat, men i går kom kanske ett litet genombrott: Jag gjorde på egen hand pepparrotssås (svårt med alla rr och ss) till min kokta falukorv och potatis och det blev succé!

Var på uppdrag idag och hittade ett par skrämmande saker. Det var blåsigt, kallt och mörkt. Inte konstigt att man är rädd... Titta på klippet nedan:

På gårdagen meny stod detta och märk väl: Det heter "stega korv" - inget annat...

Ibland är man inte mycket till människa. Som idag. Känner mig allmänt överflödig, ensam, har lite ångest och tycker att mitt liv är lika inrutat som ett schackbräde. Men jag hade inte orkat med någon annan människa i närheten. Att umgås så mycket med sig själv som jag gör, ja det gör att man tröttnar på sitt eget sällskap. Hade man kunnat kliva ur BjörnJeppssondräkten en liten stund så hade man gjort det - lätt.

Jag får väl rycka upp mig och ta Wilma på en kisserunda...

När man blir köpt i bloggvärlden så heter det att man "produktplacerar" och vissa såll har nog tagit det ett par steg för långt. Kolla in denna bloggen så förstår ni vad jag menar... Tjejen är så in i helvete fel ute att det inte är sant. Snacka om att försöka sälja ut sig själv för ett par provpåsar med soppa, ett reklamerat reaplagg eller kanske en sunkig biobiljett till en förhandsvisning av en skitfilm. Vad är poängen? Jag har en reklamspot på min blogg och den retar mig som fan. Har varit inne på att köpa mig fri från den, men inte kommit längre än att ha skänkt det en tanke.

Visst skulle jag kunna tänka mig att ta emot pengar eller gåvor från annonsörer, men jag skulle inte skriva om deras saker under tvång. Att bara ha orken att blogga är tufft nog och att hålla på med meningslösa och hjärndöda inlägg är ju helsjukt. Tänk om jag skulle gjort det... Typ:

Idag när jag körde till mitt jobb i min VOLVO som jag hade tankat på STATOIL när jag köpte KALLES KAVIAR för att mitt WASA KNÄCKEBRÖD skulle bli ännu godare så passerade jag IKEA som har öppet mellan 17:15 och 19:45 och just nu har REA och där körde jag över en unge och hans jeans från JC KIDZ slets itu och hans ansikte som han hade tvättat med KAUKSTIKSODA från NITOR blev så illa tilltygat att det såg ut som en BILLYS PANPIZZA. Ur hans mage hängde tarmarna som SCANS JULKORV och blodet som färgade mina NOKIADÄCK var lika röda som LILJEHOLMENS JULLJUS.

Eh...Nja jag gör som jag gör och sen får andra hålla på med sitt, trots mitt ogillande...