Sociala tvångstankar
Jag har inga problem med att erkänna att jag har blivit en helt annan person de senaste åren. Mer misstänksam, mycket mer isolerad och mycket mer mogen (tänka sig). Kanske finns det dagar man känner sig lite ensam, men när jag tänker efter så har det varit så alltid. När jag bodde i min lägenhet så var det många dagar som jag tillbringade ensam och det är nog så att det är så jag är som person.
Man har varit med ett tag nu och sett umgängeskretsar växa och raseras. Ibland är det otrohet som krossar kompisgäng och ibland är det tjejerna som inte gillar varandra. Jag kommer ihåg när jag och Conny stod på ena sidan och tittade på falska fasader med nybildade familjer och nykära par som byggde upp framtiden på grunder som var lika hållbara som is i Sahara. Jag kommer ihåg att jag fick höra hur "avundsjuk" jag var på dem och de försökte verkligen övertyga mig om hur fiiiiiiint och bra allt var. Jo tjenare! Alla var med alla mellan paren och deras inbjudna gäster och det slutade som en tappad pannkaka. Det roliga var när en av killarna spydde galla över hur "äcklig" en annan kille varit som lämnat sin tjej. Visst: Det kanske inte var det snyggaste, men killen som stod och sågade honom "passade" en annan polares flickvän när denna jobbade natt samtidigt som han gjorde hembesök hos en annan polares syrra. Hans egen flickvän då? Nja hon befann sig på annan ort...
I denna tid fanns också "innekillarna" som gjorde stan till deras. Allt skulle vara såååå stort och det gick inte att beställa in en grogg utan det skulle vara "helrör" på bordet. När servitörerna kom så skulle liken (tomglasen) stå kvar bara för att folk skulle se hur "täta" och inne dessa elitmänniskor var. Nu när några år har gått så har deras vänskap sakta sinat och när man nu gifter sig så bjuder man inte sina gamla "tajtingar". Fan alltså: Ibland undrar jag om de kanske var lite glada för varandra och körde lite kille-kille-grejor, ja kanske i grupp också.
Nu är det dock nya givar som gäller och jag kan inte låta bli att le lite svagt åt det som växer fram. De nya och lite yngre paren har redan ett par fina hetsiga debatter att vänta. Ett par av tjejerna "kan inte med" en annan och jag vill så gärna bara höra hur man tackar nej till vissa inviter.
Eftersom jag själv kört näsan i skiten och pannan i väggen så VET man vart det troligtvis barkar. Alla håller nu på att skaffa hus och man eldar järnet för att få barn och det tycker jag verkligen inte är fel eller onormalt - tvärtom. Dock ska det sägas att det nästan aldrig blir som man räknat med och därför kanske man ska ta ner förhoppningarna och förväntningarna lite. Men jag ska inte vara den som kastar första stenen då jag tveklöst själv har syndat (eller hur man skriver eller säger), men jag hoppas bara att folk tänker lite extra och kanske vänder lite på stenarna innan man...jajaja...
För att summera detta inlägg som ej är skrivet i bitterhet så vill jag bara få fram att vissa är man kompisar med och andra är bra vänner. Jag personligen behöver inte omge mig av folk bara för att känna att jag har kompisar utan jag har några stycken som jag räknar som mina närmsta vänner. Om jag snabbt räknar dem så är det nog en fem-sju stycken som jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan och dessa vet nog med sig vilka dessa är.
Kanske Winnerbäckfilmen rörde upp lite djupa tankar i min bottenlösa hjärna? *hrm*
Man har varit med ett tag nu och sett umgängeskretsar växa och raseras. Ibland är det otrohet som krossar kompisgäng och ibland är det tjejerna som inte gillar varandra. Jag kommer ihåg när jag och Conny stod på ena sidan och tittade på falska fasader med nybildade familjer och nykära par som byggde upp framtiden på grunder som var lika hållbara som is i Sahara. Jag kommer ihåg att jag fick höra hur "avundsjuk" jag var på dem och de försökte verkligen övertyga mig om hur fiiiiiiint och bra allt var. Jo tjenare! Alla var med alla mellan paren och deras inbjudna gäster och det slutade som en tappad pannkaka. Det roliga var när en av killarna spydde galla över hur "äcklig" en annan kille varit som lämnat sin tjej. Visst: Det kanske inte var det snyggaste, men killen som stod och sågade honom "passade" en annan polares flickvän när denna jobbade natt samtidigt som han gjorde hembesök hos en annan polares syrra. Hans egen flickvän då? Nja hon befann sig på annan ort...
I denna tid fanns också "innekillarna" som gjorde stan till deras. Allt skulle vara såååå stort och det gick inte att beställa in en grogg utan det skulle vara "helrör" på bordet. När servitörerna kom så skulle liken (tomglasen) stå kvar bara för att folk skulle se hur "täta" och inne dessa elitmänniskor var. Nu när några år har gått så har deras vänskap sakta sinat och när man nu gifter sig så bjuder man inte sina gamla "tajtingar". Fan alltså: Ibland undrar jag om de kanske var lite glada för varandra och körde lite kille-kille-grejor, ja kanske i grupp också.
Nu är det dock nya givar som gäller och jag kan inte låta bli att le lite svagt åt det som växer fram. De nya och lite yngre paren har redan ett par fina hetsiga debatter att vänta. Ett par av tjejerna "kan inte med" en annan och jag vill så gärna bara höra hur man tackar nej till vissa inviter.
Eftersom jag själv kört näsan i skiten och pannan i väggen så VET man vart det troligtvis barkar. Alla håller nu på att skaffa hus och man eldar järnet för att få barn och det tycker jag verkligen inte är fel eller onormalt - tvärtom. Dock ska det sägas att det nästan aldrig blir som man räknat med och därför kanske man ska ta ner förhoppningarna och förväntningarna lite. Men jag ska inte vara den som kastar första stenen då jag tveklöst själv har syndat (eller hur man skriver eller säger), men jag hoppas bara att folk tänker lite extra och kanske vänder lite på stenarna innan man...jajaja...
För att summera detta inlägg som ej är skrivet i bitterhet så vill jag bara få fram att vissa är man kompisar med och andra är bra vänner. Jag personligen behöver inte omge mig av folk bara för att känna att jag har kompisar utan jag har några stycken som jag räknar som mina närmsta vänner. Om jag snabbt räknar dem så är det nog en fem-sju stycken som jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan och dessa vet nog med sig vilka dessa är.
Kanske Winnerbäckfilmen rörde upp lite djupa tankar i min bottenlösa hjärna? *hrm*
Kommentarer
Trackback
