Hotshotslistan

Många, ja de flesta, vet att jag är en person med ganska så sjuk humor och är en sucker för ironi. Det är inga problem att slänga upp en bild på Facebook föreställande min nya telefon med en grov gayporrsbild i bakgrunden. Dock är det ju bara en liten del av den som jag verkligen är. Natten som gick var jag inte så upplagd för skämt och jag stod inte och ironiserade i köket när golvet var täckt med blod och Wilma stod och klöktes och ulkade i mörkret. Vid sådana tillfällen så är jag ganska så ödmjuk och väldigt tam.

Klockan var nästan 04:00 och jag vaknade inte förrän jag stod i min livsfarligt branta trappa och hörde Wilma ulka framför vattenskålen. När jag tittade en gång till så såg jag bara stora mörka fläckar på hela golvet som är vitt (vit antik ek - tror jag) och jag fattade direkt att det var blod. Min första tanke var att hon hade skadat sig och stod och spydde blod. Paniken som jag drabbades av kändes som när tandläkaren träffar en inflammerad pulpa, men upphöjt till hundra.

Väl nere hos Wilma så försökte jag ta henne på nosen för att se om blodet kom därifrån och i det väldigt dunkla ljuset så kände jag att min hand blev varm och blöt. Hon gick mot dörren och jag öppnade den och släppte ut henne okopplad på gården. Trots att jag endast hade boxershorts på mig så kände jag inte kylan och jag tittade till henne snabbt innan jag for in och fick tag i en ficklampa. När jag kom ut så stod hon fortfarande och ulkade och när jag riktade ljuset mot hennes nos så såg jag att där var inget blod på den eller i munnen. Jag gick igenom hela henne och fann inget blod alls.

In i köket och tände så många lampor jag kunde och såg att det var blod på golvet och började väl tänka lite klarare. Hon löper och har "droppat" lite innan i veckan, men hon är ganska så duktig och tar själv både min vattendammsugare och moppen... Nej nu både skojar och ljuger jag lite, men hon håller ganska så rent efter sig som tikar gör och det är här svaret på denna situation. Antagligen har hon blodat (blött?) ner lite mer och när hon gått runt för att "städa" runt vattenskålen så har hon stänkt vatten också så har det blivit lite större pölar.

Under städningen så har hon börjat må illa av allt blod hon slickat upp och därför börjat ulka. Efter lite luft så mådde hon lite bättre, men har varit lite hängig under dagen. Nu i kväll så var vi i skogen för att hon skulle få gå lite själv och lufta sig och då var hon lika pigg som vanligt. Det blev t o m bad i favoritdiket också...

När jag kom ner i natt så trodde jag det absolut värsta och så rädd och orolig jag blev. Nu var det ju inte så farligt och det är en jäkla tur. Jag stannade uppe och har under dagen suttit hemma och jobbat så jag har kunnat hålla koll på henne. Det hade aldrig funkat att inte vara hemma och jag var beredd att ta semester eller ledigt, ja jag hade "skolkat" om det hade varit enda alternativet.

Efter en skogstur med bad, "bilsovande" och en portion kokt kyckling och grytbitar så brukar det mesta vara ok - för henne. En liknande natt för mig och jag får ta en vecka på femte våningen...

Allt är inte trams utan det finns lite mer i mig. En hel del faktiskt.

Jag måste införskaffa ett nytt "flexikoppel" till Wilma för hon har dragit sönder sitt gamla - igen. Helt ärligt så kan jag bara hoppas att det finns med 10 mm vajer för nu är hon så stark att hon drar isönder allt i nylon, läder eller liknande material. Visst: Ungen lär nog passa sig i fortsättningen och ha reflex på både sig själv och sin cykel samt då vara så pass smart att INTE cykla på en trottoar, men det värsta är att nästa gång kan det ju vara en annan hund hon biter och skrämmer.

Folk säger att jag är för rädd om Wilma och att jag skämmer bort henne alldeles för mycket och till viss del så stämmer det nog. Hennes matkonto är groteskt och trots jag ljuger för mig själv och vägrar inse att hon får bättre och dyrare mat än mig själv så vet jag ju hur det ligger till. Lägg till att jag inte är den ende som betalar för Wilmas mat och när jag gör "köttbollar" (kramar ihop köttfärs till bollar och kokar dem med märgben, grönsaksbuljong, köttbuljong och ev någon grönsak) och vanlig torr pasta, så får hon frikadeller och FÄRSK pasta med morötter hos min mor.

Jag har inga barn själv eller syskonbarn så hon får fungera som barnbarn till i alla fall min mor och jag har svårt att se ett barn ta Wilmas plats i det fallet (jag skojar givetvis - nästan aldrig). Lägg till att den hon (Wilma) nog tycker bäst om på jorden är min syster så kanske ni kan se hur allt vävs samman till att hon blir behandlad som ett barn, barnbarn och som en prinsessa. Det sista är av mig...

I alla fall så skämmer jag bort henne med mat och hon äter fläskfilé, ratar oxfilé (detta är sant) och hon ska alltid bli bjuden på en liten bit INNAN hon äter och nu har det gått så långt att jag måste sätta skålen framför henne och inte i hennes matställning. Dock så måste jag lura i henne vanlig hundmat också så jag blandar allt i en skål och trots att hon försöker sortera så brukar hon äta upp allt. Duktig flicka!

Nu är det dock så att jag mosar och klipper ALL mat till henne samt att jag tar på mig plasthandskar för att se så det inte finns skärvor eller flisor i köttet jag kokar till henne. Detta har gjort att jag även klipper hundmaten som jag blandar i och det tackar jag min och Wilmas lyckliga stjärna för. Förra veckan så öppnade jag en Pedigree "korv" och den är så otroligt hård i konsistensen så jag tar alltid denna först. När jag stod och klippte denna så blev det helt stumt och när jag såg vad som satt mellan saxbladen så fick jag en chock.

Som ni ser ovan så är det en ståltrådsbit som sitter i maten och tänk om hon hade fått den i munnen, halsen eller ner i magen. Jag blev så rädd, förbannad och äcklad! Jag kastade denna maten, men behöll ståltrådsbiten och fotograferade allt för jag skulle ju gå vidare med detta. Tyvärr så fick man fylla i ett knepigt formulär inne på deras hemsida om man skulle reklamera något och de hade telefontid mellan 9-12. Nu är jag lite mer kreativ så jag lyckades få tag i en annan mejladress samt ett annat telefonnummer så nog kom jag i kontakt med dem...

- Mars Sverige AB, vad kan jag hjälpa till med, sa en kvinnoröst.

- Jo jag skulle vilja prata med någon som har hand om Pedigree, sa jag vänligt.

- De har telefontid mellan 9-12, sa receptionisten snabbt och kort.

- Nu är det så här att jag hittade en lång bit ståltråd i hundmat som de tillverkar så jag måste få tag i dem, sa jag fortfarande lika vänligt, men det smittade inte av sig utan ett exakt samma svar som tidigare med telefontid for in i mina öron och jag tror att "och det får du respektera och återkomma imorgon" var med.

- Ok (namnet på receptionisten). Ni har väl absolut inga problem med att jag tar detta via media istället? Jag har allt dokumenterat på foto samt vittne till händelsen. Vi säger så... Längre kom jag inte innan:

- Eh, ja, jo de sitter ju där uppe så vänta ett litet litet tag så, sa hon VÄNLIGT och jag fick den klassiska porrfilmsmusiken från 70-talet att lyssna på när jag väntade.

Det tog max en minut innan en tjej (hon hördes VÄLDIGT snygg) tog samtalet och presenterade sig med sitt namn och jag presenterade mig så här:

- Hej. Jaså? Det är du som vill ta livet av min hund?

- Eh, ja eller nej det vill jag inte, sa hon och hördes fortfarande snygg, men lite förvirrad.

- Nej jag bara skojar sa jag, och sen drog jag hela historien igen och jag var väldigt trevlig och sa att jag inte var ute efter något annat än att de såg till att de kollade upp batchen som Wilmas mat kom ifrån.

Så: Jag ska skicka ner stålbiten för analys till Pedigree och sen ska de återkomma. Visst är det märkligt hur snabbt en människa kan ändra sig och koppla ett samtal bara man nämner media? Undrar om inte hela landet går i en kronisk Janne Josefsson-rädsla? Men: Det är ganska bra tycker jag.

Idag får det bli kycklingfilé och "köttbollar", men jag hoppar Pedigree i väntan på svaret av analysen...

 

Hade detta varit i USA skulle det väl slutat med att Wilma hade fått ett hundslott och fri Pedigree resten av livet. Kanske hade jag fått bo i ett uthus till slottet och käkat med "piggarna" som äter det Wilma inte vill ha...



Rökt skinka, råa ägg, korv, ris, bröd, tonfisk och Royal Canin fick "piggarna" (igelkottarna) denna kväll...

Jag har den senaste tiden sprungit på en hare när jag varit ute med Wilma och den har legat på nästan samma ställe hela tiden. Igår så tyckte jag den var slöare än vanligt och nog var den passiv alltid...


Bildtext: Här hade t o m jag haft en chans att hinna med...


Bildtext: Wilma tar farväl av sin hare...

Vissa dagar är det inte roligt och då skulle man vilja ta en extra dos av Zooloft samt en riktig ordentlig benzoladdning för att bara komma ifrån tristess, oro och nedstämdheten som maler i kroppen. Många gånger överdriver man sina symptom och tycker lite extra synd om sig själv bara för att andra ska se hur tradigt man har det. Destruktiva tankar far i huvudet och rätt som det är sitter man med ett finkalibrigt vapen i ena handen och ett rep i andra.

Nu gäller detta inte mig utan min hund, Wilma, som spelar på mitt samvete för att få komma till skogen eller bara ut och gå. Hon suckar, pustar, vrider & vänder sig och ser så ledsen ut att man tror alla märgben och rökta grisöron tagit slut för alltid. Det värsta är att det funkar. Jag får så dåligt samvete mitt i min uppröjning av huset (sanering är ett mycket bättre ord) inför målningen av trappan att jag får avbryta för att köra till skogen med den lilla apan.

Både min syster och mor har sagt åt mig att hon driver med mig och jag inte kan låta henne (nu är det Wilma, min hund, vi pratar om) styra mig, men det är inte så lätt. Jag står inte ut med att hon ligger och psykar mig och ger mig dåligt samvete så jag ger mig och låter henne vinna, gång på gång. Egentligen ska jag nog inte ha så dåligt samvete för är det någon hund som har det bra så är det hon. Vi är i skogen minst fem dagar i veckan och under denna skogstur är det bara hon som ska ha uppmärksamhet. Jag får ta med mig kottar till skogen (jo det är sant) bara för att där inte är några i början på rundan då det är lövskog och jag trugar och stänker in vatten i munnen på henne för jag är rädd att hon inte dricker tillräckligt...

Jaja... Så här ser det ut när hela världen rasat samman för Wilma:


Bildtext: Åhhhh vad allt är tradigt...


Bildtext: Nähä...Ingen där heller...


Bildtext: *stön* *suck*


Bildtext: "Han bara skiter i mig..."


Bildtext: "Ser du mig överhuvudtaget?"


Bildtext: Men snälla! Jag måste aktiveras - nu, annars avlider jag på studs!


Bildtext: Nu då? Adjö...

Ok då! Nu får jag väl köra henne till skogen, men kom inte och säg att jag inte stod emot rätt länge...

När jag under kvällen igår tog min cykel och hund för en liten runda så höll det på att gå riktigt illa. I och med att man är som en Tour-cyklist så gör man rycket i backarna och med stjärnor för ögonen, pulsen på 300 och yrslen plingandes som en ringklocka så såg jag inte den stora blandrashanen komma springandes mot oss. Nu hann Wilma upptäcka detta så hon gjorde ett par snabba ryck, vänster-höger, och detta väckte upp mig så jag fick släppa taget om kopplet. Nu var det ju Noa som kom och det är en hund som jag "känner" så det var ingen större fara. De fick leka lite som de brukar få men ibland är leken så hård att Wilma blir riktigt arg och rädd så jag skulle precis koppla henne igen när hon fick syn på den stora kattmamman...Ojojoj!


Bildtext: Hon önskar pinnen var en katt!

Wilma gjorde givetvis en tvärvändning och for bort mot katten. Under några sekunder så låg Wilma över katten, som inte var rädd eller flyttade sig, och det slutade med att Wilma blev ordentligt klöst på och i nosen. Blodet rann och jag blev givetvis rädd, förtvivlad och nästan helt förstörd. Jag trodde ju att det var katten som blödde och det hade ju varit lite trist om sex små kattungar skulle bli utan mamma. I alla fall så blev Wilma infångad och katten insläppt i huset och vi stod utanför dörren när jag fick snilleblixten att Wilma skulle få titta på en kattunge. Killen gick in och hämtade en fyraveckors "sötboll" och Wilma stelnade först till och när han skulle låta henne lukta på den så HÖGG hon mot den stackars katten. Som tur var så träffade hon inte så mycket, men det var mm ifrån att huvudet på den lilla katten for av.
- Det gör inte så mycket om det händer för vi har fler där inne så det finns resurser att tugga på, sa killen (på skämt?) som ägde katterna.

Jag fick hoppa upp på cykeln igen och bege mig hem med min blodiga och blodtörstande katthatare. Mina armar var täckta av Wilmablod och handfatet liknade det som var med i Die Hard när Bruce Willis hade glasskärvor i fötterna när jag hade tvättat mig.

Så: Nu får jag försöka överge tanken på att skaffa en katt för jag är inte så säker på att jag hade klarat komma hem och se eländet. Ja ni vet: En harklande hund som försöker bli av med "kattato" från halsen...

Ärligt talat så hade de fått söva mig om kattungen hade blivit skadad eller dödad. Jag kör omvägar om det ligger påkörda djur på vägen och det spelar ingen roll om det är igelkottar, fåglar, minkar, harar eller katter för jag klarar inte sånt. Jag tycker nästan det är sorgligt att spruta radar på getingar...

Vissa använder delfiner vid krigsföring, men nu finns det en specialtränad hund som är snabbare än en torped. Jag har gnuggat Wilma så hon kan attackera typ somaliska pirater. För att få så lik miljö som möjligt har jag tagit med henne till Mölledammarna så hon ska kunna "go live" direkt. Kolla hur hon hugger de bruna som finns i träden...