Sluta gny och låtsas du vill fly - du älskar ju Ekeby, eller...?
Kollade på musikvideor på YouTube och fastnade en bra stund på Håkan Hellström. Hurricane Gilbert, Kom igen Lena, Nu kan du få mig så lätt, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Ramlar, En vän med bil, En midsommarnattsdröm och jag kan hålla på i evigheter med alla hans låtar. Ja, hans och hans... Många anklagar honom för mycket t ex låtstölder och att sjunga falskt, men det skiter jag i. Han förmedlar den energin som jag ibland (för det mesta) söker och det räcker att lyssna på "Ramlar" så är man nästan hög.
Nu var det inte Håkan Hellström jag skulle skriva om, men detta inlägg har legat i min lilla malpåse ett tag eftersom jag fick lämna datorn. Jag är en sådan tönt som lyssnar på texten och försöker analysera vad den handlar om och det var när jag lyssnade på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och tänkte på kopplingen "Don't cry for me Argentina" som jag ville skriva om något typ: "Fan vad jag vill spy på detta jävla - Ekeby", men efter lite eftertanke så är jag en riktig "krubbebitare" som har svårt att åka utanför "femtioskyltarna".
Jag har aldrig varit avundsjuk på min syster eller varit missunsam mot henne, men en sak är jag lite avundsjuk på: Hennes mod. Kanske jag istället ska skriva att jag imponeras av hennes vilja och mod att vända Ekeby ryggen och bara skita i denna bortglömda håla för det är det jag menar. Hoppas ni förstår...
Eftersom jag är rädd för allting och därför givetvis är sjukligt flygrädd så har jag svårt att ta mig någonstans och verkligen se världen. Nu är det ju så att jag har varit i en hel del länder (USA, Kanada, Italien, San Marino, Österrike, Tyskland, Holland, Danmark, Norge, Grekland och Spanien) så jag är ju inte helt oberest, men jag hade gärna vetat hur det är att stå uppe vid Jesusstatyn i Rio, hur det känns att gå på kinesiska muren, åka högst upp (japp: höjdrädd med...) i Eifeltornet, känslan att stå i kön på Röda torget för att komma in och se Lenin, kunna känna doften av New Orleans eller smogen i London (alldeles riktigt: vattenrädd också), och veta och känna känslan över hur det är i värlen vi bor i. Vad är det jag är så rädd ska hända? Att dö? Men vafan: Är det inte som att vara levande död att bo här?
Kanske är jag nöjd med min situation och tryggheten i Ekeby? Visst är det hemskt om det är så, eller? Alla kan ju inte vara överallt, men jag ska ta mig en allvarlig funderare om jag inte ska börja utmana mig själv mer.
Ibland blir det lite allvarligare än Cobra Cai, skoj med Spralle och den andra skiten jag håller på med. Det är nog tur det...
Nu var det inte Håkan Hellström jag skulle skriva om, men detta inlägg har legat i min lilla malpåse ett tag eftersom jag fick lämna datorn. Jag är en sådan tönt som lyssnar på texten och försöker analysera vad den handlar om och det var när jag lyssnade på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och tänkte på kopplingen "Don't cry for me Argentina" som jag ville skriva om något typ: "Fan vad jag vill spy på detta jävla - Ekeby", men efter lite eftertanke så är jag en riktig "krubbebitare" som har svårt att åka utanför "femtioskyltarna".
Jag har aldrig varit avundsjuk på min syster eller varit missunsam mot henne, men en sak är jag lite avundsjuk på: Hennes mod. Kanske jag istället ska skriva att jag imponeras av hennes vilja och mod att vända Ekeby ryggen och bara skita i denna bortglömda håla för det är det jag menar. Hoppas ni förstår...
Eftersom jag är rädd för allting och därför givetvis är sjukligt flygrädd så har jag svårt att ta mig någonstans och verkligen se världen. Nu är det ju så att jag har varit i en hel del länder (USA, Kanada, Italien, San Marino, Österrike, Tyskland, Holland, Danmark, Norge, Grekland och Spanien) så jag är ju inte helt oberest, men jag hade gärna vetat hur det är att stå uppe vid Jesusstatyn i Rio, hur det känns att gå på kinesiska muren, åka högst upp (japp: höjdrädd med...) i Eifeltornet, känslan att stå i kön på Röda torget för att komma in och se Lenin, kunna känna doften av New Orleans eller smogen i London (alldeles riktigt: vattenrädd också), och veta och känna känslan över hur det är i värlen vi bor i. Vad är det jag är så rädd ska hända? Att dö? Men vafan: Är det inte som att vara levande död att bo här?
Kanske är jag nöjd med min situation och tryggheten i Ekeby? Visst är det hemskt om det är så, eller? Alla kan ju inte vara överallt, men jag ska ta mig en allvarlig funderare om jag inte ska börja utmana mig själv mer.
Ibland blir det lite allvarligare än Cobra Cai, skoj med Spralle och den andra skiten jag håller på med. Det är nog tur det...
Kommentarer
Trackback
