Hotshotslistan

Det är med hög igenkänningsfaktor som jag tittar på "En idiot på resa - 2" för på många sätt känner jag som denna Karl Pilkington, på gott och ont. Jag är oerhört flygrädd, båträdd, brorädd, tunnelrädd och rädd för mycket i så stor utsträckning att det troligen hämmar min egen utveckling. Flygrädslan kom första gången 1983 och vi skulle på semester i Benidorm och jag glömmer aldrig min panik när vi skulle gå på planet och där och då så trodde jag att nu kommer jag att dö. Det tog åtta år innan jag skulle gå på ett flygplan igen och då gick det bättre, men hemresan den gången kommer jag aldrig att glömma. Nödbelysning, turbulens, luftgropar, folk som grät och mitt i detta så ville jag som sextonåring beställa Jägermeister, men vägrades beställa av livrädda flygvärdinnor.

 

Jag har åkt flygmaskin ett par gånger efter den gången och numera så får jag ta lugnande som inte hjälper ett dugg under själva flygfärden utan mer ger mig minnesluckor. Om någon skulle gjort ett liknande program i Sverige så hade jag nog varit den som hade gjort Karl Pilkintons jobb bäst. Tyvärr så har jag inte samma tankesätt som honom, men kanske det hade kommit fram att mina tankar och resonemang är ännu värre eller roligare?

 

Det är inte utan skräck jag skriver detta för det är oerhört privat och självutlämnande men lite får man väl bjuda på. Min syster tycker att jag är rolig när jag blir stirrig eller intresserad när det kommer folk gåendes utanför mitt hus. Skulle det vara ett utryckningsfordon med siréner och blåljus som är i närheten så sitter Wilma, min hund, i sitt fönster och ylar och jag försöker få en skymt av actionen.

- Hade du bott i Landskrona så hade du haft "brye" hela tiden för där kommer ett utryckningsfordon varje halvtimme och det är alltid någon som passerar, brukar min syster säga.

 

I måndags så var jag ute på min kvällspromenad och det blev en jäkla hjärnstress för mig kan ni tro. Jag hade bara kommit några hundra meter när jag hörde Hemglassbilens sirén ljuda och tyckte givetvis att detta var lite fascinerande och mycket korkat för vad är det för idioter som köper glass när det är 3 plusgrader, isande vind och duggregn? Sakta gick jag vidare och när sirénen ljöd igen så började jag ana oråd för det var inte samma trudelutt. Det var Glassbilen, konkurenterna, som också var ute och körde i gatorna. Samma dag? Är det konstigt att man får "brye"? Ni ser vilka problem jag brottas med under vardagskvällarna...

 

Väder som gör att man blir på så gott humör... 

Det bränner till som efter en smäll över munnen. Men det gör inte ont. Nej det gör inte fysiskt ont och inte heller psykiskt ont. Det är mer som en bitterljuv känsla som fångar upp hela ens närvaro och under en väldigt kort sekund, ja säkerligen kortare än en kort sekund, så passerar man sina år bakåt i tiden som ett fritt fall och stannar - stopp.

 

När man försöker känna efter hur långt bak i tiden man for så känner man ingen ålder utan mer bara en känsla. Sommarlov, tältsovning, junikyssar och obesvarad kärlek. Sötman balanseras av den friska syrligheten och under den där korta sekunden så ser, känner och smakar jag drygt trettio år och det är en tidlös känsla. Just riktigt färska svenska jordgubbar får mig att känna så som jag beskriver ovan. Smaken är gudomlig, men det är skrämmande att kunna resa tillbaka i tiden till att man står med skrubbsår på knäna och äter jordgubbar direkt av plantorna som 6-7-åring av blott en smak och sen en ännu kortare sekund senare vara trettio år äldre.

 

Men: Jag gillar det precis lika mycket, ja jordgubbsätandet, än... :-)

En av mina starkaste egenskaper är mitt minne och det är både på gott och ont. Folk brukar alltid påtala detta för mig och det är oftast inte i positiva ordalag utan typ "du och ditt jävla minne". Så kan jag också känna ibland för det är så lätt att fastna i det gamla och släppa taget om det som har varit. Det kan låta jäkligt djupt, men det är inte ett flummigt inlägg som jag planerade att smälla ut en lördagseftermiddag utan mest ett inlägg där jag berättar om hur jag för en timme sedan transporterades 26 år tillbaka i tiden och stod som tioåring på Ven och var barnsligt kär samtidigt som huvudvärken kom som ett fall från Backafalls klippor.

 

Jag undrar hur detaljerat mina gamla klasskompisar kan berätta om klassresan till Ven innan vi skulle sluta tredje klass? Själv minns jag ganska mycket och kan berätta att jag delade rum på vandrarhemmet med min kusin, Daniel Ewerlöf, och den nye killen från stan, Daniel Henriksson. Längst ner i korridoren på höger sida och jag sov i underslafen. Vi gömde våra plånböcker under ribborna till överslafen samtidigt som rummets tidigare hyresgäst kom in och hämtade sin kvarglömda och gömda plånbok bakom spegeln som satt direkt på vänster sida när man kom in i rummet.

 

Det var bara en övernattning, men jag kommer ihåg våra storslagna planer om att smyga upp till tjejerna som hade placerats på ovanvåningen. En chans hade vi och givetvis var vi chanslösa eftersom våra lärarinnor satt och vaktade i Mariannes rum precis vid foten av trappan. Vi smög oss fram ett par meter utanför vårt rum och fick se att deras män också hade kommit till ön och de drack vin och hade ljus på bordet. Vackert fick vi smyga oss in på rummet igen och planerade att ta oss ut genom fönstret, men var rädda att bli hemskickade. Det blev en lång natt och givetvis somnade vi lottlösa.

 

Vi var och kollade på öns båda kyrkor och på Tycho Brahes Uranienborg, men det som lockade mest var att få gå på "Kärleksstigen". Just nu i detta ögonblick så inser jag att jag inte har varit i denna delen av mitt huvud på säkert över 20 år, men allt känns så nära. Allt framkallades av en bild och en doft när jag var ute med Wilma och likt den gången på "Kärleksstigen" (jag har googlat och inser att jag verkligen kommer ihåg och att denna stig verkligen finns) så kände jag hur det dunkar mer i pannan än i bröstet på mig. Raps. Just det: Raps! Det är den starka doften tillsammans med det ännu starkare gula skenet som får mitt huvud att vilja explodera. Fortfarande...

 

Oj! Det blev visst ett ganska så "djupt" och meningslöst inlägg för många, men för mig en skön flykt in i sentimentaliteten samtidigt som jag fick ännu ett kvitto att det där minnet är fortfarande lika närvarande som min huvudvärk. På gott och ont.

 

Raps, 26 år senare:

- Du skulle behöva träffa en tjej Björn.

Det har man hört några gånger och oftast blir det att man mumlar något svar eller säger något i stil med att "det är skönare att vara ensam". Kanske stämmer det att jag kanske skulle behöva träffa en tjej och kanske stämmer det också att det är bättre att vara utan. Hur träffar man en tjej som är "normal" i mina ögon? Vad har jag för krav? Har jag några som helst krav? Jo det har jag, men det är inte orimliga krav om jag själv får säga det. Kuvad, konstlat och konstant kåt... Nja då hade man suttit som en idiot med en massa okända karlars avkommor med sin White-Trash-häxa och bara önskat livet av sig själv. Mina krav, ja eller önskemål, är ganska blygsamma: Snäll, smart (inte för smart så jag blir den "korkade" - vilket sätter mig i klistret redan här), rolig, inga betalningsanmärkningar eller dyligt (visst är det fräscht med frasen: - Jo jag tog ett par lån med mitt ex och för att reda upp det så cashade jag in lite på SMS-lån...), ha ett jobb (inga bidragsmjölkande suggor här inte) och ha humor. Hon ska reta sig på att textningen på Seinfeld är sjukt dålig och skratta åt de skämt som verkligen levereras. Nu är det nog inte så många kvar va? Lägg till att det redan finns ett starkt kvinndjur under taket och den rangen ändrar man nog inte på i första taget.

 

Nåja. Vad erbjuds dem då? Haha! Det är min själ långt till Let's dancelobotomin känner jag nu. Dock kan jag vara ganska rolig och jag är duktig i köket. Hrm? Kan man bre på mer? Damen i fråga måste ha ett lagom stort driv och dealen är klar: Ta du städningen så fixar jag maten och det mesta av tvätten. Sånt kan inte fruntimmer ändå...

 

Nja... Jag känner att jag istället får fila på svaren som ska levereras när dräparrådet "du skulle behöva träffa en tjej Björn" ges till mig. Detta är vad jag svarade sist och det funkade riktigt bra, ja om ni frågar mig,

 

- Du skulle behöva träffa en tjej Björn.

- Ja det hade inte skadat. Flossy, mitt uppblåsbara plastfår, håller nog bara ett par omgångar till och jag märker att jag får någon knepig klåda också. Kan det vara plasten eller gummit? Sen är det ett helvete att få in det i diskmaskinen och tar jag med det in i duschen så blir det inte så mycket tvättning, ja om du förstår vad och hur jag menar...

 

Nå?

 

Ska jag vara liiiite allvarlig så är det ett ganska dumt råd att bära fram att man ska typ ta och skaffa partner. Lite som om jag skulle ge en familjefar rådet att adoptera bort ungarna och sparka ut kärringen. Nja lite magstarkt va? Bli helgpappa då...



Ibland, eller ganska så ofta, så känns det som jag är insnöad och har kört ordentligt fast... :-)

...eller rättare sagt "Den förlorade symbolen" med Dan Brown lär bli mitt sängsällskap ett par dagar framöver. Har läst alla hans andra romaner och började nyss med denna. Jag gillar sättet han skriver på för det är verkligen spännande och jag läste nästan de andra i ett svep.



Drömmen hade varit att skriva något själv en dag i bokform. Jag har flera idéer och läser en eller två personer det så hade jag varit nöjd. Dock är jag rädd att jag hade blivit oerhört personlig och så långt vet jag inte om jag hade klarat av att gå. Eller: Jo det hade jag, men? Det hade kanske bara blivit skit av det?

Jag får hålla mig till att blogga om mat, Wilma, mina klantigheter och andras misstag - ett tag till. :-)

Stod nere i affären idag och då hände något väldigt pinsamt. Jag hade dragit mitt kort och slog koden när de jävligaste orden som finns kom upp på displayen: Köpet medges ej. Detta innebär ALLTID: Du har inga pengar på ditt konto. Vad gör 95 % dem det händer? Jo de ljuger och säger att det är något fel med läsaren eller på kortet. Vad gjorde jag med 7-8 st bakom mig i kön? Jo: Det verkar som jag slösat upp alla mina pengar... Men: Jag kommer om två minuter.

Jag packade ihop min mat och skämdes som en hund, men var ändå så pass ärlig och sa som det var. Sen tog jag mig hem fort som f*n och flyttade över pengar till "rätt" konto och sen ner och drog kortet igen. Ärlighet är nog det enda som gäller när en sådan här sak händer. Det är såååååå patetiskt när folk tvingar stackars kassörskor att dra kortet igen, prova manuellt och sen när de säger att de kommer snart för "chippet" eller magnetremsan bara funkar på minuten så ljuger de: ALLTID!

Men: Inte jag! :-)

Förr var det mer en regel än ett undantag att man hade ångest för vilka sms man hade skickat på fyllan och man önskade att det fanns en knapp att ta tillbaka dem med. När man är full så är det som känns rätt bara rätt och ett par meningar kan få en att vilja dö dagen efter. I och för sig så har jag kanske inte gjort det sååååå många gånger, men visst: Man har inte helt rent samvete när det gäller fylle-sms.

Därför så är det skönt att tiden har gett oss bloggar, twitter och facebook så vi kan göra bort oss mer offentligt istället för ett ganska anonymt sms. Dock har jag inte riktigt lyckats slå mig in på den banan riktigt än och det är absolut inte det att jag inte har kapaciteten att göra det, men jag dricker alldeles för sällan för det nuförtiden. Synd tycker en del. Tur säger jag och säkert många med mig. Haha

I fredags så drack jag lite i hemmet och det var otroligt lugnt och därför så var det trevligt att bara prata. Sent på natten så var det bara jag hemma och givetvis skulle jag in och fylleblogga lite. För att ingen skulle missa det så gjorde jag lite reklam på facebook också och sen somnade jag. När jag vaknade så var jag som vanligt väldigt bakfull trots att mängden alkohol inte var i närheten av att vara mycket eller äns lagom och då slog det mig: Fan! Jag fyllebloggade!



Jag gick ner för trappan och drog igång datorn och loggade in. Nada! Inget! På något underligt sätt så hade inte inlägget blivit publicerat och det var nästan så jag fick ångest. Hade jag varit så jävlig att blogg.se hade modererat bort det? In på bloggens inställningssida och där låg inlägget, men det syntes inte.

Jag läste igenom det och konstaterade att det inte var något dumt eller äns pinsamt utan det handlade bara om... Puh! Vi tar det en annan gång och när jag är så pass klar i skallen att det blir ett bra och vasst inlägg. Nej det var inte så farligt faktiskt! Inte för mig... :-)



Lite sliten var jag allt för det tar att fylleblogga - även på mig... ;-)

Det är inte ofta som jag kan vara nöjd med att ha tagit helt rätt beslut, men just nu är jag det. Vissa gånger kan det vara att säga nej, andra gånger att säga ja och vad det nu än kan vara. Förra veckan var hemsk och jag var helt fucked up pga en massa saker och sällan har jag känt mig sämre och mindre värd än då. Mitt i detta svarta så försökte jag verkligen att vara konstruktiv och titta lite längre än vad min näsa räcker, men det är oerhört svårt. Väldigt svårt.

 

Man ändras inte som person över en dag och trots att man ljuger för sig själv och försöker tro på dessa lögner som man skapar för att i alla fall försöka må lite bättre så vet man innerst inne: Detta stämmer inte. Detta är helt fel. Dock: Denna gången så var det helt rätt och lögnen var ingen lögn utan som en gigantiskt bra gjord läxa som visserligen sved, men ibland behöver man en käftsmäll för att komma till sans.

 

Själv hatar jag kryptiska blogginlägg likt detta och refererar till dq's och det är troligen så att jag har rätt även här: Nu är jag en drama queen eller jag var kanske en förra veckan, men jag är väldigt glad att jag i alla fall fick ur mig en hel del och sen fick svar eller förklaring(ar). Det värsta jag vet är när folk är respektlösa och inte kan svara på direkta frågor för jag blir så osäker och sårbar. Det är bara att erkänna: Man (jag) är inte så tuff som man (jag) vill framhäva sig som.

 

Ibland så får man tacka sin lyckliga stjärna att man inte är så impulsiv som man egentligen vill vara just då, ja när allt händer. Det kan vara allt från att slå någon på käften, be någon dra åt helvete eller liknande. Det kan vara tvärtom också att man inte säger det man tror är rätt just då, skickar ett sms, ringer upp någon och säger hur bra denna är.

 

Är det åldern? Tror inte det för finnen är kvar...

 

...och innerst inne så förändras man inte så lätt. Inte du eller ni och absolut inte jag.

Pratade idag med en ung tjej som satt i kassan i en av butikerna jag besökt och hon skulle börja skolan nästa vecka. Jag kommer ihåg hur jag kände det när jag skulle börja skolan efter sommarlovet och det brukade vara ganska skönt och kul att komma tillbaka. Hon tyckte inte det skulle bli så roligt att börja igen och visst kan jag förstå henne på ett vis, men jag sa att hon skulle ta vara på denna tiden och jag menade verkligen det.
- Alla de problem och bekymmer du har nu kommer du att önska du har istället för de som kommer när du är lika gammal som mig, sa jag.

Hon skrattade och när jag gick ut så tänkte jag efter en gång till och kan bara konstatera att man hade det ganska bra när man var 16-19 år. Gå till skolan och sen hem och spela fotboll eller vara med kompisarna och dra upp riktlinjerna inför helgen. Så var det ju faktiskt och jag ska inte säga att det alltid var så jäkla kul, men det hände ju nästan alltid något roligt eller så såg man till att det blev roligt.

När jag kom hem och tittade mig själv i spegeln så blev jag lite glad. Det är kanske inte själva ansiktet som gör en glad, men det i pannan som visar att man inte gått över till den andra sidan...



En finne! Wow! Tusentals tonåringar står med sina clearasilstift och vad det nu är de använder och mår skitkass för denna jävla acne. Jag tar och har alltid tagit det ganska soft med detta för vad gör det för skillnad? Ingen. Visst det kanske inte ser så snyggt ut när man har ett stoppljus med röda, gula och vargröna finnar i ansiktet, men det är ju ett tecken på att man lever.



När ni inte längre får finnar så ligger ni kanske i en träfrack. Ni kanske har en massa skrikiga ungar som terroriserar "vanligt" folk på ICA Maxi och ni drömmer om barnkidnappning? Ni kanske inte längre vill eller orkar någonting? Själv ska jag ta vara på min finne och känna mig lite yngre och kanske våga göra något helt galet som att skicka eller INTE skicka ett SMS. Kanske jag ska lära mig att... Nja...

Det har varit en hemsk massa huvudvärk, yrsel, illamående, trötthet, sömnproblem och lite högt blodtryck den senaste tiden och jag misstänker att det finns en hel del anledningar till just detta. Huvudanledningen är utan tvekan att jag har börjat försöka få ett "sundare" liv med bättre mat och mer motion. Resultatet är än så länge ganska gott: Minus 6,5 kg på 24 dagar. Kanske ska jag nämna att jag använder ett preparat som är receptbelagt och numera bortplockat från marknaden. Anledningen? Ja det finns visst lite biverkningar, ja några enklare, som hög risk för stroke, hjärt/kärlsjukdomar och hjärtinfarkt. Jag tycker att det verkar lite "mesigt" med soppdieter etc så jag riskerar hellre livet och tar de andra biverkningarna med ett snett leende...



Ironin i detta är att jag skulle försöka undvika att få just huvudvärk och högt blodtryck genom att bli en sundare människa.

Är det inte det ena så kan kan räkna med tankar om snaror, piller och skjutvapen mot tinningen. Efter vaccinationsjuka, ryggskott, tandvärk etc etc etc så är det skorstensbekymmer - IGEN. Sist var det inte billigt. Sist var det sista gången den skorstenen skulle lagas. Jo, ja nja, njä, nä, nej men är det inte bara att resa sig? Eh? Man undrar vad som ska hända härnäst?

Nu ska jag i alla fall se om temperaturen i Mölledammarna gör sig för en skön lördagsdränkning eller jag sparar mig och åker hem och kollar på Rögle BK - MoDo? Kan ju vara rätt tufft att se Foppa komma hit ner och dominera...

 

Vaknade nyss och klockan stod på 13:45. Man får lätt både panik och dåligt samvete över att ha sovit i nästan fjorton timmar och med tanke på att jag är hundägare så borde det bli kaos. Dock har jag själv ju varit nere och kissat en fyra-fem gånger och försökt väcka "Törnrosa" herself: Wilma, men hon är helt hopplös: Hon vägrar gå upp och ut.


Bildtext: Till skillnad mot mig är Wilma söt när hon sover...

Jag flyttade ner från sovrummet till "Wilmarummet" vid 11:00 och i tre timmar har vi sovit i kapp. Nu verkar hon vara lite på gång till att följa med ut så jag får försöka locka med "katten" eller något...

Att sätta ett bra ord på det är omöjligt, men ”bensinstopp” är nära nog i alla fall. Är det första gången så är det knivigt att märka det och är det andra gången så tror du dig veta med dig att dra i handbromsen i god tid. Tyvärr – så enkelt är det inte. Trots att din syn blivit sämre, ditt hjärta slår snabbare och hårdare och orken är lika borta som snön i juli så gör du omstart på omstart och varje gång är svårare och tuffare än tidigare. Huvudvärken kommer hand i hand med illamåendet och snart ligger man i en hög i ett mörkt rum med en sval handduk över hela ansiktet. När du går upp har middagstid blivit sen kväll och innan du vet om det ligger du i sängen igen och trycker kudden hårt mot tinningen och har tankar om en huvudlös(are) tillvaro.

Uppgivenheten rinner i kapp med dina gömda och skamliga tårar som förvaras i smyg och istället för att verkligen lägga ner så tar den personliga stoltheten vid och håller fasaden uppe och förvandlar dig till en bläckfisk med ÄNNU fler hjälpande händer som väldigt snart kommer att drabbas av kramp, lamhet och reumatiskt värk i alla armarna. Enkelt förklarat: Du kan starta en bil med ångorna, men när dessa också försvunnit sitter du bakom ratten och ser alla andra köra förbi dig igen igen och igen.

 Alla löften och/eller förhoppningar om en ljusare tillvaro, ja bara en drägligare dag, står så långt framför dig att du undrar om du inte ser syner. Kanske naiviteten kan vara slut nu? Kanske borde man sett hur enkel man verkar? Lurad? Troligen mest av mig själv som trott och/eller hoppats... 

Om ovan handlar om kärlek? Haha! Nej nej nej...

Förr om åren var (hem)telefonen något man inte kunde leva utan och mobilen viktigare än nycklar när man skulle lämna hemmet. Än idag utför jag en ritual innan jag går utanför dörren och det är att en röst i huvudet säger fyra substantiv i en rytm, som en ramsa: "- Snus, nycklar, plånbok - telefon." Dock är det inte lika viktigt längre om jag bara är hemma utan det är bara när jag ska till jobb som det är mer på liv och död. Tyvärr så kan det klabba till sig då jag har fått separera bilnyckeln från husnyckeln när jag bättrar på växthuseffekten och låter bilen stå på tomgång en kvart när morgnarna är kallare än kallast. Sen har vi det här med telefonerna...

I och med att jag har jättesvårt att vakna om morgnarna så använder jag båda mobiltelefonerna och mina två "hemtelefoner" som väckarklockor. De för ett sådant oväsen att jag vill gråta och mår jättedåligt när jag våldtäktsväcks. Ringsignalerna som jag använder skär i hjärtat på mig och mina redan hårt prövade nerver får sig en sådan omgång att jag vill slipa tandborsten och köra den i min halspulsåder - varje morgon. Hur som helst så är det lätt att blanda ihop telefonerna och det har hänt mer än en gång att jag fått med mig min "hemtelefon" till jobb i tron att den är mobiltelefonen...

I alla fall så har det här med telefoner, SMS, nattliga samtal, vanliga samtal och MMS inte samma prioritet längre för mig utan när folk ringer vid 01:15 en lördagsnatt blir jag vansinnig. Nej! Jag vill inte att det kommer hit någon. Nej! Jag är inte sugen att sätta på kaffe och ta fram sprit när jag inte själv har druckit innan på dagen. Ja! Jag sover vid den tiden. Sen om det är fint eller ofint att säga till folk att jag kommer att stycka dem på uppfarten om de visar sig här, ja det får andra bedöma. En sak är säker: Jag hatar när folk ringer mig mitt i natten och om jag sover. Om de nu vill träffa mig så kunde de väl ringt tidigare, eller?

För att undvika berätta hur mycket ångest man har haft i bröstet den senaste tiden så ska jag berätta hur mycket MER jag fick för en halvtimme sedan. Jag hade varit och hämtat min hund och fått middag hos min mor och satte mig i bilen för att köra hem. Lättad över att jag ska ha semester resten av veckan startade jag färden på knappt en kilometer och missade att sätta på mig "fegissnöret". Givetvis var Pling & Plong (motsvarigheten i Tyskland i slutet av 30-talet hittar ni här) ute och jagade haschrökande ungdomar, men när de gått bet på detta fick de givetvis syn på en helt utarbetad kille som glömt använda säkerhetsbältet och valde att vända efter honom med blåljus och sirener. Glad i hågen kom "Pling" framspringandes med alkotestaren (hade den gett utslag hade jag haft världens längsta fylla då jag drack senast i augusti) och när den visade grönt såg man hur besviken han blev. Dock sprack han upp i ett stort leende när jag frågade "om de inte litade på mig":
- Nej för vi såg att du inte hade säkerhetsbältet på dig, och leendet bara växte.

När han sen bad mig visa körkortet så låg det givetvis i plånboken som givetvis låg i min ryggsäck som stod i baksätet. Nu visade det sig att midjeremmen fastnat i dörren och när jag hoppade ur bilen blev det lite "cirkus" och Pling blev assisterad av Plong för de trodde väl jag var en skurk från en amerikansk film.
- Hallå, eh, va gör du, varför öppnar du, VAD HAR DU DÄR?
Här kunde jag inte hålla mig längre och mitt dåliga humör blev genast bättre då jag förstod att de trodde jag skulle ta fram ett vapen eller tillhygge.
- Haha! Ni trodde allvarligt att jag skulle ta fram en avsågad hagelbössa eller något. Erkänn!
Pling och Plong tyckte inte det var såååååå kul och skrev ut mina böter efter detta klassiska uttalande:
- Vi kan göra det på det enkla sättet eller svåra, sa de nästan i kör och deras leende tilltog återigen.
- Vad är skillnaden? frågade jag.
- Jo, eh, det enkla är att du skriver på här och erkänner och det svåra är...
- Får jag åka polisbil med er och titta på det nya polishuset? Kanske vi kan leka med era batonger och handfängsel i baksätet på vägen in till Helsingborg. Är det det svåra sättet? Det tycker jag låter lite mysigt. Jag gillar killar med skägg och i uniform.
Pling och Plong såg ut som de skjutit sig själv i benet och hann inte med att svara innan jag sa:
- Men det är ingen risk va?
- Vad är ingen risk? sa Plong.
- Ja att jag skulle ha sådan tur att få ta en liten tur med er stiliga karlar, eller? Jag tror att ni är stationerade i Bjuv och detta är så nära insatsstyrkan ni kommer. Bjuvs polishus är ju inte att hurra för, sa jag och man såg hur deras leenden började falla igen.
- Det svåra sättet är att det blir tingsrätten och du får ta ledigt från jobb, ja och vi med.
Här fann jag mig ganska fort och erkännde via en signatur och en "oneliner".
- Jag tror vi tar det här så ni tuffa grabbar får vara kvar ute bland sådant "bus" som jag...



Trots att jag skulle vilja pissa ner deras äckliga leenden så stod vi ett tag och pratade och det visade sig att de var ganska trevliga ändå. Jag sa att de hade behövt vara stationerade nere i Rosengård ett tag och de berättade att de "faktiskt" varit där nere. Till sist så var det så trevligt och gemytligt att jag fick dem att spana efter fler bälteslösa förare och de "högg på blank krok" när jag utmanade dem att stanna nästa bil som kom.
- Jag gör det! Har nästa förare inte bälte så stannar jag den - direkt. Vi stod kvar ett tag innan jag sa att jag var tvungen att åka hem och avbeställa mitt faderbarns julklapp pga dessa böter. Där såg jag hur det vred sig i magen på Pling och Plong, men det var de värda...

Dock: Vi hade faktiskt ganska trevligt när vi pratade och det var två trevliga grabbar. Givetvis tyckte jag att det var oerhört irriterande när de stod och skrattade när de skrev ut böterna och det visar bara brist på erfarenhet samt deras behov att straffa folk för bagateller. Men jag får ju skylla mig själv, acceptera böterna och betala in pengarna inom 30 dagar annars blev det inkasso enligt Pling. Nu sitter jag och retar mig i alla fall och vill höra lite Ebba Grön...

Dagens läxa: Ta på bältet!

"-  Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättriga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp."

Stal allt ovanstående från en otroligt läsvärd bok som satte ord på många av mina egna tankar som man inte säger högt eller än mindre skriver på sin blogg av rädsla för att visa sig svag eller bara bli utstött. Boken är skriven av Mia Skäringer (ena halvan av/i Mia & Klara) och är otroligt självutlämnande och visar upp verkligheten som den (i många fall) är. Vissa saker är så hemska att man inte vill veta mer och andra är otroligt varma, hjärtliga och roliga. Kanske är det för många en typisk "mammabok" men att begränsa den till det vore som att begränsa sig själv som individ.

Jag fann "Mia & Klara" sent och såg säsong 2 före "ettan". Humorn, den svarta och sorgsna, som serien genomsyras av tilltalade mig till den grad att jag sträcksett säsongerna under en dag och nu läste boken på mindre än ett dygn i olika etapper. I sängen, på toa, i soffan och till och med under ett parti nätpoker. Nu efter att läst ut boken så fattar jag serien mer och bättre samt att jag fick svar på frågor som inte har ett dugg om Mia Skäringer att göra. Tack!

Ibland önskar jag att jag skulle släppa alla masker samt sluta skämmas för saker man är, gör, gjort och hur man ser ut, men än är man inte där. Det är inte hela världen att inte ha städat, trädgården i perfekt ordning eller mest pengar. Det allt går ut på är att våga stå för att man gillar den värld man själv lever i och våga älska sig själv. Man får lov att vara korkad, svag, avundsjuk, ledsen, elak, dum, ond, svartsjuk,  egoistisk ibland om man bara kan visa motsvarigheterna - också.

Det sista är inte lätt, men gud (nej - jag tror inte på honom eller att han skulle finnas) och alla andra ska veta att man ibland försöker vara så bra i alla andras ögon att man tappar hela sin själ och sig själv i ett djup man inte trodde fanns. Jag tror att jag är mig själv så väldigt mycket mer än många andra. Ja: Mig själv. Inte bättre och inte så väldigt mycket sämre än någon av er andra heller.

Nu ska jag fundera (och gå och duscha innan jag ska sova) på om denna blogg äntligen gått i mål och uppfyllt sitt eller rättare sagt MITT syfte...

Björn

Ps. Köp boken för den är verkligen bra! Ds.

Om ett dygn är jag på väg hem från jobb och är troligen väldigt trött eftersom jag inte sovit ordentligt natten till imorgon. Egentligen har jag inte vänt dygnet så mycket utan det är mest att jag fått sova ordentligt. När det är "vanliga" veckor med jobb så går jag och lägger mig mellan 00:00-01:30 och sover till lite över 06:00 och när man väl är inne i det så är det inga problem. Nu har jag sovit i 8-10 timmar/natt och det tar ett tag att vänja sig av med den lyxen. Jag är så avundsjuk på alla som börjar jobba efter 08:30 för det hade varit en dröm för mig att ha det så.


Bildtext: "Alla tar en charter till solen utom Björn - Han håller sig hellre hemma och inomhus eller i skuggan som en fjäderlös, vingklippt och flygrädd örn."

Semestern då? Har jag gjort något kul? Tja... Jag har inte rest, badat, solat eller liknande, men jag har istället sysselsatt mig med att försöka bli "klar" i och med mitt hus. Det kan tyckas att jag har varit flitig emellanåt, men ändå sitter jag nu och har ångest för allt jag inte gjorde. Dock har jag överlagt med mig själv och kommit fram till att jag gjort det bästa FÖR MIG av min semester. Jag har kommit igång med att leva sundare och våga fixa med "byggprojekt" själv, ja utan hjälp, och det har varit givande. Sen har jag kommit bort ifrån en väldig massa telefonsamtal och en mejlomsättning på ca 250-500/veckan och bara det att inte behöva vara tillgänglig har gjort mig gott. Lägg till att jag kunnat sova ut så kan ni räkna ut att det är en Björn Jeppsson med nya krafter som stiger upp imorgon. Ja ganska morgontrött och troligen får jag vända på Jägarebacken och köra hem för att hämta datorn eller liknande. Jag har ju inte bytt personlighet(er)...

Dagen har väl inte bjudit på något direkt kul och kanske ska man vara så pass ärlig och erkänna att man inte varit så aktiv själv precis. Jag gick upp ganska sent och räknade snabbt ut att jag nästan sovit elva timmar i sträck, ja om vi räknar bort mardrömspausen, och det är väl så jag ska spendera sista semester veckan hade jag tänkt: Sova länge och ladda batterierna inför nästa veckas jobb. Varken vågar eller vill tänka på hur min inkorg i jobbmejlen ser ut...

Tog i alla fall Wilma till skogen och gick en ganska rask promenad. Tyvärr stod några vuxna turister (de var inte här ifrån precis...) och fiskade vid wilmas badställen så det blev ingen direkt lång simtur för henne i alla fall. Dock var jag tvungen att sabotera för dessa "fiskare" (det är BARN som får lov att fiska i Mölledammarna puckon!) och släppte ner Wilma precis sidan om dem så hon fick skrämt bort de få fiskar där finns. Elakt? Nej det tycker jag inte.

Sen har jag rökfyllt min källare - igen - och nu är det nog på sin plats med en sotning. Såg att sotaren skulle komma nästa vecka och han är så välkommen så. Har ännu inte fått tummarna loss och bestämt om jag ska satsa på "luft-luft" eller "luft-vatten" för att värma upp mitt hus. Det är ju en ekonomisk fråga också...

Som vanligt sitter jag och väntar på att min kusin ska ringa mig och han är "bara" 2,5 timmar sen. Jag har gett upp hoppet och kommer inte att ringa honom heller. Så kass på att komma ihåg saker är man inte bara...

Väla? Bah! I och med att allt klär en skönhet så borde jag ha en klar fördel då det borde vara tvärtom för mig. In - fixade kostym, skjorta, slips, underkläder och hårvax på mindre än en kvart - ut. Sånt gillar vi! Sen IKEA för lite impulsshopping och väl där käkade jag med mor och syster. Allt som allt: Kanske två timmar - max. Hittade också ett golv till mitt "vardagsrum" och eventuellt till hallen så det kan bli golvläggning inom väldigt snar framtid.

När jag kom hem så fick det bli ytterligare en skogspromenad med Wilma (två st på en dag är väl rätt ok?) och sen blev det hundduschning och Björntvättning. Undrar vems allt håret i duschen var...? När jag var ren och klar så var klockan nästan 00:30 och då gick jag upp till min nattvakande kusin och spelade en runda plump (oj vad jag förlorade). På vägen dit väckte jag troligen ett helt kvarter när jag skrek som ett fruntimmer. Vid en buske satt en igelkott som Wilma attackerade (hon fick nog ont i nosen stackaren) och jag blev så jäkla rädd. Lite längre fram på gatan stod ett danskt par och rökte samt en annan granne som var ute med sin hund. Blev lite pinsamt så jag sa:
- Gud vad rädd jag blev där nere! En stor katt hoppade fram ur en buske och Wilma höll på att hugga den.
Sen tillade jag lite i förbifarten "att jag hojtade till" innan jag skyndade vidare. Ibland är jag lite väl feg och rädd...

Nedan dagen och dagens inköp:


Bildtext: Kostym och slips


Bildtext: Impulsköp samt underkläder och hårvax...


Bildtext: Ehhhh... *hrm* Jo dessa är till Wilma...


Bildtext: ...och sen hade min mor också handlat till Wilma. (hon har ju inga barnbarn)


Bildtext: Har varit i skogen två gånger idag (igår) och motionerat - typ...


Bildtext: Väl i Mölledammarna sprang jag på mitt kusinbarn: Hugo, som fiskade lite...(utan lina och krok)


Bildtext: Precis utanför min tomt så spolar man ledningarna pga det PISSIGA vattnet vi fått i Ekeby...


Bildtext:...så för att kunna dricka får man KÖPA vatten eller hämta vid Solhemmet. Bra va? *NOT*


Bildtext: Madde, min kusins blivande, hade köpt en ny lampa...Vad jag tycker? Jag ska ju för fan på deras bröllop...

Jaja... Imorgon ska jag till sömmerskan och få mina byxor upplagda och sen blir det eventuellt lite hantverkande och trädgårdsbestyr - kanske...

Nu: Godnatt!

Så: Nu har jag blivit av med "Ben & Gunnar-looken" och Emma gjorde ett mycket bra jobb med saxen. Helt klart bästa salongen jag varit på med mamma Marie att prata med och pappa Conny som smygande hantverkare, ja och kassör.

Före:



Efter: