Fan vad tiden går...

Juldagen var en helig dag länge, ja inte religiöst, och man vaknade varje Annandag jul helt sönderdrucken och kass. Det kändes som om man hade blivit överkörd av tomten och hans släde, men orsaken var ju att man hade varit ute "för det är dagen man ska gå ut på nummer ett". Jag kommer ihåg en juldag hemma i Pates lägenhet som blev helsjuk: Först stod jag och tvättade händerna på dass och skulle skölja ansiktet efteråt och då lyckades jag med konststycket att "pressa" vattenstrålen från kranen så den träffade hela "gylfområdet" på mina byxor. Att bara gå ut från toaletten med en gigantisk våt fläck mellan benen var inte kul, men det var ju det minsta problemet: Hur fan skulle jag få mina byxor torra? Inget torkskåp eller torktumlare och vi skulle åka inom en halvtimme. Aha! Microböljan! Jag slet av byxorna och körde dem på full effekt i microugnen, men det blixtrade och small i och med att det var metallknappar på jeansen. Då fick det bli "grillen" i den vanliga ugnen. Om jag inte minns helt fel så blev det ganska bra, men det kändes piss (?) att gå i ett par blöta silkeskalsonger...

Efter torkningen skulle jag upp i ett skåp där jag ställt mina öl för att ta med ett par ner på stan eftersom köerna är brutala på just juldagen. Hur tror ni detta slutade? Jo jag ramlade ner från stolen - över köksbordet (som blev "illdebränne") och var en hårsmån från att bryta nacken av mig. Det var verkligen nära ögat att jorden mist en invånare den dagen. Dock tog Moder natur ut sin hämnd på morgonen efter och skickade Tsunamin på sydasien... Fy fan!

Nu bryr jag mig inte så mycket om det där med att gå ut mer och det är skönt att slippa bakfyllorna också. Kanske blir man smartare med åren...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0