Hotshotslistan

Arvet efter Arn heter en bok som berättar om hur ättlingarna till denna Västgötska Tempelriddare ur Folkungaätten tar efter och grundar staten Sverige. Arvet efter Björn (japp: Nu ska det troligen hagla smädelser etc...) lär säkert inte bli lika storslaget och därför så kan jag passa på att unna mig att glädjas över den globala uppvärmningen och skita i efterföljande led. Jag ska fortsättningsvis leva nu och inte vara bitter, rädd eller ens bry mig om tafsörade tosingar som, nåja... Helt klart så välkomnar jag varmare klimat och har jag tur så får jag leva i medelhavsklimat de sista åren här uppe i norden.

När man slår en titt på väderprognosen och den visar att det ska bli högsommarvärme imorgon, ja i april, så blir man ganska glad. Fuck Pohlman! Det var inte bättre förr!

Vissa kan konsten att gå över gränsen. Jag kan ta kritik och skit, ja till viss del, men när kommentarer enbart är skrivna för att kränka så får man spela GUD. Från och med nu kommer kommentarerna att sållas...

Kålhuvud!

Känns märkligt när man ligger som en klubbad säl och man inser att man är just en klubbad säl. Benen är tyngre än bly och det skrämmer skiten ur en att man inte drömmer att man är lam - MAN ÄR LAM. Jag vet inte (jo tyvärr gör jag nog det) varför kroppen är segare än sirap och huvudet trögare än vanligt.

Jag är inte religiös och tar ändå för mig av ledigheten som religionen en gång gett oss. Är jag en hycklare? Troligen, men jag erkänner att jag inte tror ett dugg på Jesus och de sju dvärgarna, ja eller vad det nu är eller heter. (nu ljuger jag för jag gick ut nian med en fyra, en stark sådan) Egentligen är det här med religiösbundna helger ett jäkla påfund och borde strida mot någon regel i FN eller EU. En muslim får gå hem för att man ska fira Jesus födelse, död och återuppståndelse och bara där står konflikten för dörren. "Man får ta seden dit man kommer". Bah! Det hade varit rimligare att ge oss x-antal extra semesterdagar och dessa skulle man fått ta ut som man ville. "Ja men alla traditioner..." Skit i traditionerna och fira det man verkligen VILL fira.

I år har jag firat "påsk" mer än vanligt och det har blivit två gånger. Dock har jag sluppit påskmaten och jag gillar verkligen att de jag firar med har lite av mina idéer och vi har käkat det vi har velat ha och inte det vi SKULLE och/eller BORDE haft på bordet. Förr var jag väldigt "anti" alla traditionella helger så när ni läser detta tror ni säkert inte på mig när jag skriver att jag inte är lika "anti" mer. Men jag har firat jul mer än vanligt (jag är ju en jäkla tomte året om) och även påsk, dock kanske lite annorlunda än alla andra...

Idag kryper det i kroppen på de som verkligen bryr sig och har Landskrona BoIS vid ena sidan om sig i handen och partnern i den andra handen. Det är nämnligen seriepremiär i Superettan borta mot Zoran Lukic's gamla lag: Qviding från götet. Jag har själv bevittnat hur människor i Landskrona lever för klubben och verkligen påverkas i sina dagliga liv över hur det går för den randiga klubben som är det riktiga "Bajen". På få ställen i Sverige lär det göra lika ont att få kritik från läktaren som i Landskrona för här menas varje ord, varje mening och det kommer direkt från hjärtat. Ibland är det gränsfall till förföljelse och mobbning, men det finns ett sätt att klara sig undan de värsta kaskaderna av okvädningsord och det är att göra rätt för sig och älska klubben (nästan) lika mycket som fansen på läktaren.

Vissa spelare ÄR Landskrona BoIS och det är inget man bara blir utan man måste förtjäna att bli accepterad från läktarhåll. De (senaste) spelare som mig veterligen aldrig kan bli spottade på är Magnus Thorvaldsson, Henrik Nilsson, Mats I Svensson och Mathias Eklund. Det går en röd tråd genom dessa namn och det är renhårigheten och lojaliteten som binder dessa så hårt till BoIS klubbmärke att de ÄR en del av BoIS för all framtid. De kommer aldrig bli lika stora som Kung Sune, men de är med i samma meningar som Sonny och bara det är ett kvitto på hur respekterade och beundransvärda de är.

Mathias "Zeke" Eklund är nog den som jag har kunnat ta till mig mest och det beror på hur han kom tillbaka till klubben trots han var inställd till att spela med Falkenberg 2004. BoIS hade försökt bli av med Mathias och satsade (?) på att ta in provspelare efter provspelare, men när dessa inte visade sig hålla måttet så fick klubben kalla fötter och bröt förhandlingarna med Falkenberg och ville ha "tillbaka" Eklund. Jag kommer ihåg att många var förblindade av alla "stora" spelarnamn som förknippades med BoIS vid den tiden, men behandlingen av Eklund gjorde mig väldigt illamående. Med facit i hand kan man bara konstatera att hjärta väger mer än ett namn och Eklund svalde all skit och stolthet för han ville spela i Landskrona BoIS. Det säger en hel del om hans personlighet och kärlek till klubben.

Det finns andra spelare som också är BoISare på ett sätt som supportrarna har lätt att uppskatta. Jonas Olsson, Jonny Lundberg, Linus Malmkvist och Jonas Sandkvist är alla spelare som verkligen ÄR BoISare, men med tanke på deras ålder så måste man förstå att de vill spela så högt upp som möjligt. När Olsson lämnade för Holland så sålde BoIS sin allsvenska status, men räddade troligtvis ekonomin det året. Jag har alltid gillat Jonas Olsson och hans sätt att spela fotboll och verkligen visa att han vinner för laget, fansen och klubben. När BoIS slog HIF med 4-3 och Gustav Andersson gjorde det där målet när det bara var sekunder kvar så var Olsson under matchen framme och sparkade i kravallstaketet hos HIF-klacken och gjorde obscena gester åt den. Ögonen stod som "kattakoddar" på honom och hans vinnarmentalitet fick mig att få gåshud. Han var likadan som oss på läktaren som verkligen hatade HIF och allt de stod för. Det är spelare som Jonas som i alla fall jag vill se i Landskrona BoIS för det är då det betyder något när man vinner och förlorar.

Linus är en annan typ av spelare som lämnade BoIS för skadebekymmer och för att få mer speltid. Han gick till TFF och blev inte bara deras bästa spelare utan lagkapten också. Trots sin status som lagkapten i ett allsvenskt lag valde han att gå tillbaka till BoIS som floppat ordentligt i Superettan. Med detta visar han att BoIS betyder mycket för honom och att han är en av få i dagens fotboll som låter hjärtat säga sitt när det gäller val av klubb. Det är runt spelare som honom BoIS måste bygga sin framtid och samtidigt slussa upp sina talanger i A-laget om klubben ska vara med i eliten. Det håller liksom inte att bara ta in legoknektar utan känsla för klubben och tro att de ska bry sig om i vilken division klubben spelar när deras kontrakt löpt ut. Inte heller tycks de bry sig om sågningarna från läktaren och då är det illa.

För att knyta ihop säcken så är det skönt att se ifrågasatta spelare som stämplats som divor visa att man kan komma utifrån och bli ett med klubben. En spelare som fått tonvis med skit är Jörgen Pettersson och när glåporden haglade så var han sig själv och lät sina handlingar visa vad och hur han tyckte. Han var alltid ärlig och sa att MFF var klubben han hoppats få komma tillbaka till och det var klubben i hans hjärta, men efter fem säsonger i randigt så är han fortfarande kvar och åker och kollar på Trollhättan-Qviding för klubbens räkning. Killen är säkerligen ekonomiskt oberoende och kunde skita i allt som rör fotboll och BoIS efter det att hans kropp inte tål elitfotboll mer. Men Jörgen Pettersson är kvar och han visar att stämplar är till för att tvättas bort och suddas ut. Han tog ingen skit från läktaren utan han visade att man kan komma utifrån och bli och förbli randig. Än är inte den siste BoISaren född och en sak är säker: BoIS kommer ALLTID igen!

Ibland undrar man om tiden inte går lite väl fort när man tänker efter. Det är arton år sedan jag gjorde debut i Skromberga GIF's A-lag och det var borta mot Hjärnarp i en seriefinal i division fem. Samma Hjärnarp som står för motståndet när Skromberga premiärspelar i division sju 2009. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Kalle Stridh kom hem till min kusin och hämtade mig efter det att tre målvakter (Conny Paulsson, Mats Nilsson och Mikael Jönsson) fått lämna återbud. Jag, Felwing och "Ydis" la plattor (jag körde mest "rullebör") till min kusin Micke Holmkvist när Krille "Pava" kom med sin svarta Golf och ut hoppade Karl-Erik Börje-Lennart Stridh och var helt uppe i limningen. Först blev jag givetvis rädd när en sådan mustig man som Kalle "Julgransfot" for ut och såg helt förtvivlad ut och jag trodde givetvis att jag hade gjort något. Inte blev det bättre av att höra följande på Vetlandadialekt:

• Björn, jag behöver dig nu!

Jag hann inte bli nervös utan det var bara att hoppa in i "Pavans" bil och åka hem och ta fotbollsväskan (killar i sextonårsåldern har alltid väskan packad för man byter bara underkläder). Problemet var att jag inte hade några nycklar och ingen var hemma så jag fick åla mig in genom ett källarfönster och om jag inte missminner mig höll jag på att bryta nacken för jag ramlade ner i stengolvet. Det tog inte en minut, sedan satt jag i bilen med "de stora grabbarna" och skulle spela seriefinal utan en enda seniormatch på meritlistan.

Det var ingen dåligt lag Skromberga kunde skylta med på denna tiden och i just denna matchen: "Nille", Mattias Persson, Jocke Andersson, Daniel Felwing, Krister Paulsson, Patrik Blidberg, Pontus Jönsson, Bobby Ekvall, Anders Lövstedt, Christer Svensson och någon till. Jag gjorde faktiskt en grym debut och för att kompensera mitt tillkortakommande i luften gick Bobby på alla höjdbollar vid fasta situationer. Vi ledde matchen tills det var knappt tio minuter kvar och Hjärnarp fick hörna som vi redde ut, men: Tyvärr gjorde Patrik Blidberg självmål på mig. På denna tiden fick man ta upp bakåtpassningarna och när Patrik skulle lugna ner spelet I SITUATIONEN efter hörnan så kallade han på mig, jag sa "ja", men han la den (bollen) i "fel" burgavel. Detta har förföljt mig under hela min seniorsejour och det är bittert.

1-1 i seniordebuten i en seriefinal i "femman" på bortaplan som 16-åring är rätt ok. Idag hoppas och tror jag att Skromberga vinner med minst tre måls marginal. 5-2 till SGIF!

Jag har den senaste tiden raderat en hel del från bloggen, nytt som gammalt, och osäkerhet och rädsla är förklaringen. Det senaste jag raderade var mitt inlägg och Sverigedemokraternas Baltikumresa där de sjöng nidvisor om Olof Palme och betedde sig som svin. Sådana människor (Sverigedemokrater) är livsfarliga, men nyttiga trots sin avsaknad av empati och hjärna då man inser att demokrati kan få dessa ur spel. Ja ja...

Den senaste tidens skriverier om den gamla heroinisten och mördarmedhjälparen, Annika Östberg, gör att man undrar om inte "öga för öga - tand för tand" borde råda. Vissa dagar är jag för dödsstraff, andra inte, men där det är ställt bortom allt/alla tvivel att man tagit eller hjälpt till att ta livet av en annan människa så hade dödsstraff varit det rimligaste. Om någon i min familj eller bland mina närmsta vänner hade blivit mördade och man fått tag i den skyldige så hade jag nog inte tvekat att skipa rättvisa med en snara eller bössa. Men, som jag nämnde: Ena dagen för - andra mot. Sån är jag! "Kappevändare"...

Jag kan inte förstå att man från svenskt håll kämpat så hårt för att få hem henne. Jag hade hellre sett att man kämpat ÄNNU hårdare för att få politiska fångar släppta runt om i hela världen. Frihetskämpar och de som kämpar för de små - det är sådana man ska lägga resurser på och inte dömda och skyldiga gamla pundare. Här är jag ingen "kappevändare" utan här står jag fast!

I hela mitt liv har jag levt med migrän, huvudvärk, spänningshuvudvärk, ont i huvudet, nackspärr, nackont, ont i ögonen, ont i pannan, Hortons huvudvärk (inte jag dock) och alla former av smärta i avstickaren ovanpå axlarna och det har bara varit att acceptera liksom. Därför har de senaste månaderna varit väldigt bra för mig då jag inte haft en enda "riktig" sjukdag från jobb pga migrän (eller nåt annat heller för den delen), men det verkar bara ha varit lugnet före stormen och för bra för att vara sant. Jag har nämnligen haft en sinnessjuk migrän från och till sedan i onsdags då jag fick lämna in vid 13-tiden och idag har jag legat i sängen/soffan fram tills nyss. Visserligen jobbade jag både torsdag och fredag (halvdag) samt började ta tag i min djungel till trädgård, men hela tiden har den funnits nära till hands, ja min jävla migrän/huvudvärk. Nu börjar jag i alla fall kunna öppna ögonen lite så jag ska ta Wilma på en liten tur samt försöka handla lite mat.