Hotshotslistan

Idag kryper det i kroppen på de som verkligen bryr sig och har Landskrona BoIS vid ena sidan om sig i handen och partnern i den andra handen. Det är nämnligen seriepremiär i Superettan borta mot Zoran Lukic's gamla lag: Qviding från götet. Jag har själv bevittnat hur människor i Landskrona lever för klubben och verkligen påverkas i sina dagliga liv över hur det går för den randiga klubben som är det riktiga "Bajen". På få ställen i Sverige lär det göra lika ont att få kritik från läktaren som i Landskrona för här menas varje ord, varje mening och det kommer direkt från hjärtat. Ibland är det gränsfall till förföljelse och mobbning, men det finns ett sätt att klara sig undan de värsta kaskaderna av okvädningsord och det är att göra rätt för sig och älska klubben (nästan) lika mycket som fansen på läktaren.

Vissa spelare ÄR Landskrona BoIS och det är inget man bara blir utan man måste förtjäna att bli accepterad från läktarhåll. De (senaste) spelare som mig veterligen aldrig kan bli spottade på är Magnus Thorvaldsson, Henrik Nilsson, Mats I Svensson och Mathias Eklund. Det går en röd tråd genom dessa namn och det är renhårigheten och lojaliteten som binder dessa så hårt till BoIS klubbmärke att de ÄR en del av BoIS för all framtid. De kommer aldrig bli lika stora som Kung Sune, men de är med i samma meningar som Sonny och bara det är ett kvitto på hur respekterade och beundransvärda de är.

Mathias "Zeke" Eklund är nog den som jag har kunnat ta till mig mest och det beror på hur han kom tillbaka till klubben trots han var inställd till att spela med Falkenberg 2004. BoIS hade försökt bli av med Mathias och satsade (?) på att ta in provspelare efter provspelare, men när dessa inte visade sig hålla måttet så fick klubben kalla fötter och bröt förhandlingarna med Falkenberg och ville ha "tillbaka" Eklund. Jag kommer ihåg att många var förblindade av alla "stora" spelarnamn som förknippades med BoIS vid den tiden, men behandlingen av Eklund gjorde mig väldigt illamående. Med facit i hand kan man bara konstatera att hjärta väger mer än ett namn och Eklund svalde all skit och stolthet för han ville spela i Landskrona BoIS. Det säger en hel del om hans personlighet och kärlek till klubben.

Det finns andra spelare som också är BoISare på ett sätt som supportrarna har lätt att uppskatta. Jonas Olsson, Jonny Lundberg, Linus Malmkvist och Jonas Sandkvist är alla spelare som verkligen ÄR BoISare, men med tanke på deras ålder så måste man förstå att de vill spela så högt upp som möjligt. När Olsson lämnade för Holland så sålde BoIS sin allsvenska status, men räddade troligtvis ekonomin det året. Jag har alltid gillat Jonas Olsson och hans sätt att spela fotboll och verkligen visa att han vinner för laget, fansen och klubben. När BoIS slog HIF med 4-3 och Gustav Andersson gjorde det där målet när det bara var sekunder kvar så var Olsson under matchen framme och sparkade i kravallstaketet hos HIF-klacken och gjorde obscena gester åt den. Ögonen stod som "kattakoddar" på honom och hans vinnarmentalitet fick mig att få gåshud. Han var likadan som oss på läktaren som verkligen hatade HIF och allt de stod för. Det är spelare som Jonas som i alla fall jag vill se i Landskrona BoIS för det är då det betyder något när man vinner och förlorar.

Linus är en annan typ av spelare som lämnade BoIS för skadebekymmer och för att få mer speltid. Han gick till TFF och blev inte bara deras bästa spelare utan lagkapten också. Trots sin status som lagkapten i ett allsvenskt lag valde han att gå tillbaka till BoIS som floppat ordentligt i Superettan. Med detta visar han att BoIS betyder mycket för honom och att han är en av få i dagens fotboll som låter hjärtat säga sitt när det gäller val av klubb. Det är runt spelare som honom BoIS måste bygga sin framtid och samtidigt slussa upp sina talanger i A-laget om klubben ska vara med i eliten. Det håller liksom inte att bara ta in legoknektar utan känsla för klubben och tro att de ska bry sig om i vilken division klubben spelar när deras kontrakt löpt ut. Inte heller tycks de bry sig om sågningarna från läktaren och då är det illa.

För att knyta ihop säcken så är det skönt att se ifrågasatta spelare som stämplats som divor visa att man kan komma utifrån och bli ett med klubben. En spelare som fått tonvis med skit är Jörgen Pettersson och när glåporden haglade så var han sig själv och lät sina handlingar visa vad och hur han tyckte. Han var alltid ärlig och sa att MFF var klubben han hoppats få komma tillbaka till och det var klubben i hans hjärta, men efter fem säsonger i randigt så är han fortfarande kvar och åker och kollar på Trollhättan-Qviding för klubbens räkning. Killen är säkerligen ekonomiskt oberoende och kunde skita i allt som rör fotboll och BoIS efter det att hans kropp inte tål elitfotboll mer. Men Jörgen Pettersson är kvar och han visar att stämplar är till för att tvättas bort och suddas ut. Han tog ingen skit från läktaren utan han visade att man kan komma utifrån och bli och förbli randig. Än är inte den siste BoISaren född och en sak är säker: BoIS kommer ALLTID igen!