Oprofessionell
Det är inte ofta som jag kan vara nöjd med att ha tagit helt rätt beslut, men just nu är jag det. Vissa gånger kan det vara att säga nej, andra gånger att säga ja och vad det nu än kan vara. Förra veckan var hemsk och jag var helt fucked up pga en massa saker och sällan har jag känt mig sämre och mindre värd än då. Mitt i detta svarta så försökte jag verkligen att vara konstruktiv och titta lite längre än vad min näsa räcker, men det är oerhört svårt. Väldigt svårt.
Man ändras inte som person över en dag och trots att man ljuger för sig själv och försöker tro på dessa lögner som man skapar för att i alla fall försöka må lite bättre så vet man innerst inne: Detta stämmer inte. Detta är helt fel. Dock: Denna gången så var det helt rätt och lögnen var ingen lögn utan som en gigantiskt bra gjord läxa som visserligen sved, men ibland behöver man en käftsmäll för att komma till sans.
Själv hatar jag kryptiska blogginlägg likt detta och refererar till dq's och det är troligen så att jag har rätt även här: Nu är jag en drama queen eller jag var kanske en förra veckan, men jag är väldigt glad att jag i alla fall fick ur mig en hel del och sen fick svar eller förklaring(ar). Det värsta jag vet är när folk är respektlösa och inte kan svara på direkta frågor för jag blir så osäker och sårbar. Det är bara att erkänna: Man (jag) är inte så tuff som man (jag) vill framhäva sig som.
Ibland så får man tacka sin lyckliga stjärna att man inte är så impulsiv som man egentligen vill vara just då, ja när allt händer. Det kan vara allt från att slå någon på käften, be någon dra åt helvete eller liknande. Det kan vara tvärtom också att man inte säger det man tror är rätt just då, skickar ett sms, ringer upp någon och säger hur bra denna är.
Är det åldern? Tror inte det för finnen är kvar...
...och innerst inne så förändras man inte så lätt. Inte du eller ni och absolut inte jag.
