Hotshotslistan

En av mina starkaste egenskaper är mitt minne och det är både på gott och ont. Folk brukar alltid påtala detta för mig och det är oftast inte i positiva ordalag utan typ "du och ditt jävla minne". Så kan jag också känna ibland för det är så lätt att fastna i det gamla och släppa taget om det som har varit. Det kan låta jäkligt djupt, men det är inte ett flummigt inlägg som jag planerade att smälla ut en lördagseftermiddag utan mest ett inlägg där jag berättar om hur jag för en timme sedan transporterades 26 år tillbaka i tiden och stod som tioåring på Ven och var barnsligt kär samtidigt som huvudvärken kom som ett fall från Backafalls klippor.

Jag undrar hur detaljerat mina gamla klasskompisar kan berätta om klassresan till Ven innan vi skulle sluta tredje klass? Själv minns jag ganska mycket och kan berätta att jag delade rum på vandrarhemmet med min kusin, Daniel Ewerlöf, och den nye killen från stan, Daniel Henriksson. Längst ner i korridoren på höger sida och jag sov i underslafen. Vi gömde våra plånböcker under ribborna till överslafen samtidigt som rummets tidigare hyresgäst kom in och hämtade sin kvarglömda och gömda plånbok bakom spegeln som satt direkt på vänster sida när man kom in i rummet.

Det var bara en övernattning, men jag kommer ihåg våra storslagna planer om att smyga upp till tjejerna som hade placerats på ovanvåningen. En chans hade vi och givetvis var vi chanslösa eftersom våra lärarinnor satt och vaktade i Mariannes rum precis vid foten av trappan. Vi smög oss fram ett par meter utanför vårt rum och fick se att deras män också hade kommit till ön och de drack vin och hade ljus på bordet. Vackert fick vi smyga oss in på rummet igen och planerade att ta oss ut genom fönstret, men var rädda att bli hemskickade. Det blev en lång natt och givetvis somnade vi lottlösa.

Vi var och kollade på öns båda kyrkor och på Tycho Brahes Uranienborg, men det som lockade mest var att få gå på "Kärleksstigen". Just nu i detta ögonblick så inser jag att jag inte har varit i denna delen av mitt huvud på säkert över 20 år, men allt känns så nära. Allt framkallades av en bild och en doft när jag var ute med Wilma och likt den gången på "Kärleksstigen" (jag har googlat och inser att jag verkligen kommer ihåg och att denna stig verkligen finns) så kände jag hur det dunkar mer i pannan än i bröstet på mig. Raps. Just det: Raps! Det är den starka doften tillsammans med det ännu starkare gula skenet som får mitt huvud att vilja explodera. Fortfarande...

Oj! Det blev visst ett ganska så "djupt" och meningslöst inlägg för många, men för mig en skön flykt in i sentimentaliteten samtidigt som jag fick ännu ett kvitto att det där minnet är fortfarande lika närvarande som min huvudvärk. På gott och ont.

Raps, 26 år senare: