Hotshotslistan

Dom säger att det är extremväder på ingång och folket är förtvivlade över att det inte blir någon julskyltning. Det är sådant som göder min själ för jag tycker bara att det bevisar vilken kapacitet som finns i skallarna hos folk. Vad är en julskyltning? För mig är det spetsad glögg i brevduveklubbens tombola, nitlotter, dåliga gottepåsar med mjuka apelsiner som troligen har packats av andra ungar som tagit det bästa godiset själv och fått ordentligt ont i magen. Ålarna som hänger i taket i de andra tombolorna är redan vunna (men man låter alltid priserna hänga kvar så folk ska tro att de kan vinna) och alla dessa jävla ungar som skriker, kastar tomtebloss och beter sig som apungar på LSD. Med andra ord så ligger inte julskyltningar högt på min lista över roliga saker att göra utan det är mest för sådana som inte är som jag...

Jag skulle egentligen släppa det här med jul och julskyltningar men jag kan inte låta bli att fundera (i ord) över hur illa det är att ljuga för barn. Troligen så tillhör det föräldrarskapet att man tidigt ska varna sina barn för fula gubbar, främlingar och alla som luktar sprit. Hur tänker man då när man lurar sina ungar att tro på tomten? Den där figuren är ju allt ett barn ska passa sig för, men ändå ska man kasta in sina ungjävlar i en mörk grotta till en full, ful och främmande gubbe som inte bara luktar sprit utan ska ha barnet i knät också.

- Oj förlåt lilla Ludde vad var det som stack upp där i tomtens byxa? Ho-ho-ho (hä-hä-hä).

- Ta en god karamell nere i tomtens håriga säck, INTE DÄR, ummmmm... Var nu snäll så ska tomten komma redan innan jul...

Ni ser själv, eller? I ena meningen så varnar man för fula gubbar för i nästa säga att det är ok att vara snäll mot tomten. Lite som att säga att knark är jättefarligt, men prova gärna. Undrar hur många som sitter och retar upp sig på den idioten som sitter och skriver sådan här smörja, ja och på en av årets heligaste "mysdagar" - första advent - när det ska frossas i lussebullar (lussekatter heter det faktiskt), pepparkakor (gärna sådana skitäckliga som man gjort själv och som inte alls föreställer det som formarna visar) och skitäcklig saftglögg med alldeles för hårda russin och för grovt hackad mandel. Tja? Jag vågar vägra ljusstakar och stjärnor, men vet att en jul-Hitler smyger i faggorna och kommer att styra upp detta inom kort. Troligen får jag mig en ordentlig skrapa och då lär jag väl ångra mig lite.

Tyvärr så måste jag erkänna att det visst är lite julstämning hemma hos mig ändå. Nej det är inte makrilldoften från mina mjukisbyxor och det är inte någon julkalender för något välgörande ändamål som någon unge prackat på mig. Nej det är julgardinen som hänger i köket. Fin va?

Ska sanningen fram så har jag glömt att plocka ner den sedan ifjol och det är ganska så pinsamt. Jag fick gliringar redan i somras och efter att jag dammade av den lite så skulle jag montera upp nya fästen och köpa en ny gardin, men: Jag glömde det. Nu sitter jag och är ganska nöjd faktiskt för jag slipper att klabba med gardin i köket i år.

Så vad har vi lärt oss av detta? Jo, släng gärna in barnen till vilt främmande och småfulla män i små grangrottor för då lär sig ungarna att det är helt ok att "mysa" med tomten. Men: Skyll er själva om det slutar med tråkigheter. Hade jag haft ungar så skulle jag inte vilja ha det på min samvete att de litar blint på mamma och pappa och kliver godtroget in till lejonen. Jag kommer ihåg att redan när vi började lekskolan så visste jag sanningen om tomten, ja och en hel del annat också, och det störde en hel del av mina lekkamraters föräldrar. Det fanns ju dem som trodde på tomten när vi började skolan och då var det ju hur kul som helst att upplysa dessa om hur det verkligen låg till. Trots min låga ålder så kommer jag ihåg hur dessa kom tillbaka efter jullovet malliga som små grodor och sa:
- Tomten finns visst det! Min pappa sa att han finns och han kom på julafton.
- Jaså? Säger han att du kom med storken också eller är du född i farstun?
- Ja det är väl klart att jag kom med storken och den kommer snart igen för jag ska få en lillebror eller lillasyster.
Givetvis så spoilade man detta också och det var troligen ganska så sura blickar på föräldrarmötena mot Jeppssons...

Är det konstigt att barn blir mobbade när de fodras med lögner om gubbar med flygande renar och storkar som kommer med småsyskonen? Mitt råd är att visa detta klipp eller i alla fall använda det som mall för att skydda era barn.

Det är med hög igenkänningsfaktor som jag tittar på "En idiot på resa - 2" för på många sätt känner jag som denna Karl Pilkington, på gott och ont. Jag är oerhört flygrädd, båträdd, brorädd, tunnelrädd och rädd för mycket i så stor utsträckning att det troligen hämmar min egen utveckling. Flygrädslan kom första gången 1983 och vi skulle på semester i Benidorm och jag glömmer aldrig min panik när vi skulle gå på planet och där och då så trodde jag att nu kommer jag att dö. Det tog åtta år innan jag skulle gå på ett flygplan igen och då gick det bättre, men hemresan den gången kommer jag aldrig att glömma. Nödbelysning, turbulens, luftgropar, folk som grät och mitt i detta så ville jag som sextonåring beställa Jägermeister, men vägrades beställa av livrädda flygvärdinnor.

Jag har åkt flygmaskin ett par gånger efter den gången och numera så får jag ta lugnande som inte hjälper ett dugg under själva flygfärden utan mer ger mig minnesluckor. Om någon skulle gjort ett liknande program i Sverige så hade jag nog varit den som hade gjort Karl Pilkintons jobb bäst. Tyvärr så har jag inte samma tankesätt som honom, men kanske det hade kommit fram att mina tankar och resonemang är ännu värre eller roligare?

Det är inte utan skräck jag skriver detta för det är oerhört privat och självutlämnande men lite får man väl bjuda på. Min syster tycker att jag är rolig när jag blir stirrig eller intresserad när det kommer folk gåendes utanför mitt hus. Skulle det vara ett utryckningsfordon med siréner och blåljus som är i närheten så sitter Wilma, min hund, i sitt fönster och ylar och jag försöker få en skymt av actionen.

- Hade du bott i Landskrona så hade du haft "brye" hela tiden för där kommer ett utryckningsfordon varje halvtimme och det är alltid någon som passerar, brukar min syster säga.

I måndags så var jag ute på min kvällspromenad och det blev en jäkla hjärnstress för mig kan ni tro. Jag hade bara kommit några hundra meter när jag hörde Hemglassbilens sirén ljuda och tyckte givetvis att detta var lite fascinerande och mycket korkat för vad är det för idioter som köper glass när det är 3 plusgrader, isande vind och duggregn? Sakta gick jag vidare och när sirénen ljöd igen så började jag ana oråd för det var inte samma trudelutt. Det var Glassbilen, konkurenterna, som också var ute och körde i gatorna. Samma dag? Är det konstigt att man får "brye"? Ni ser vilka problem jag brottas med under vardagskvällarna...

Väder som gör att man blir på så gott humör... 

Det är troligen en sjukdom jag har att hitta stavfel, men hur kan det hända så ofta på aftonbladet.se? Jag kan inte förstå att man INTE kollar vad man skriver?

Ibland kan små saker få en att bli på bättre humör och man tillåter sig själv att dra på smilbanden mitt under den skånska hösten som får så många att vilja krypa upp i soffan med böcker, te och filtar (har varit på detta innan och jag vet att det är stesolidtuggning innan julhärdsmältan som folk menar). Ur högtalarna strömmade Håkan Hellströms "Man måste dö några gånger innan man kan leva" när jag stod för att svänga in på byns stora gata och jag släppte över två mammor i tjugoårsåldern med barnvagnar. De kom från Statoilhållet och den ena hade en kaffe-i-mugg-med-lock som jag såg att hon räckte över till sin väninna när jag kom i rullning igen.

Här kom jag så nära ett *naw-moment* jag kan komma och jag tyckte både att det var roligt och lite rart på samma gång. Två unga mammor som är ute och går med sina ungar samtidigt som de antagligen småpratar om eventuella framsteg som den lille gör. Mitt i detta så får troligen en annan väninna lite elakt skitsnack kastat på sig och även deras korkade killar får en och annan dräpande kommentar om hur lata och omogna de är. Dessa unga mammor bor tyvärr inte i några hippa kvarter där caféerna har parkeringsplatser för barnvagnar utan i en by som är Zoegas Skånerost i en igenkalkad kaffebryggare som en idiotisk svärmor (givetvis snackar de skit om henne också - med all rätt) köpt på Rusta.

De är så medvetna om att de befinner sig i en hopplös situation, men de vill så gärna vara som alla snygga lattemammor i bloggarna på nätet och därför flyr de vardagen genom att de dricker kaffe-i-mugg-med-lock. Själva *naw-momentet* är att de DELAR på latten och försöker fly verkligheten en liten stund mellan varven. Det var lite rart tycker jag.

När jag några dagar senare står orakad och klädd som en slusk efter en skogspromenad och vedeldningsklabb nere i byns enda mataffär så kommer en av lattemammorna med sin kille för att proviantera. Redan i bilen efter det att jag fått mitt *naw-moment* så såg jag en bild över hur de verkligen hade det och med min realistiska (negativa enligt många) inställning så var jag ruskigt nära. Det var påsar med PET-flaskor som skulle pantas, skrikande unge och inhandlingen bestod av hotdogs, snabbmakaroner, billig läsk och cigaretter, de billigaste givetvis. Dock fick jag en anledning att dra på smilbanden igen och det var när tjejen tog en tidning som riktar sig till "innetjejer". Nu vet jag att hon och hennes väninna får nya idéer och förhoppningsvis drömmar om ett roligare ställe än denna by.

Jag kan inte sluta reta mig på felstavningar och särskrivningar och är det media som står för dessa så tycker jag att det är som om en läkare opererar ut fel organ.