Hotshotslistan

Jag har ohyggligt ont i min rygg igen och det är inte det vanliga gnället utan jag har verkligen jättejättejätteont och har legat hela dagen idag. För att överhuvudtaget funka lite i alla fall så har jag tagit allt i medicinform jag har kommit över och det har varit kombinationer som läkare nog hade gråtit över. Röda trianglar har blivit små rosa moln som sedan har övergått i smärtblixtar och pendlingen mellan trött och pigg har nästan gjort mig skrajsen. Nåja, nu känns det lite bättre och när nödens lagar bryts och man är redo att göra vad som helst så finns bara ens egna fantasi som hinder. Har man sedan Google och ett par gynhandskar till hands så kan det sätta en i lite udda situationer... Det gäller att kunna skilja på begrepp som prostatamassage och massage med tigerbalsam.



Tänk er en försynt dansk i 70-årsåldern som aldrig skulle komma på tanken att störa annars mötas av mig i dörren med medicinskdimmig blick, i ett par alldeles för tajta kalsonger och med detta på handen.
"- Du må kig på de lidt senare du, sa han och lommade lite generat iväg utan att säga vad saken egentligen gällde..."

Hrm? Nu ska jag ta Wilma och försöka mig på att "göra" Mölledammarna. Dock måste jag förtydliga INNAN:

• Det var FLERA timmar sedan jag tog medicin som var skarp.
• Jag är klar med det ni ser ovan på bilden.
• Jag vill helst inte förklara för "dansken" vad som stod på...

- Det känns nästan som jag stal den från den stackarn när jag körde hem ekipaget, sa pappa Kirschwold mellan tuggorna av City Grossbullarna och bullerskrattade sådär hånfullt nöjt som när han sålt en undermålig begagnad gräsklippare till en intet ont anande industriarbetare. Kirschwold är lite annorlunda än sin amerikanska motsvarighet, Clark W Griswold, då han först och främst är säljare och sen som kents "förstasingel" från "Tillbaka till samtiden": Ingenting, sen kom ingenting och sen kommer sportintresserad hobby-Von Anka med fru och två barn.

- Hur kommer det sig att du kunde göra en så bra affär, frågade en av lagerkillarna honom och svor inombords över att Kirschwold aldrig kunde ha med något av det ätbara som inte hade legat i korgen med "kort datum - inget skämt".

Kirschwold strök sig över det millimeterprecistansade skägget och försökte hinna ikapp skinkan som av sig själv sprang över hans Saharatorra ostbulle innan han självsäkert konstaterade:

- Jag inte bara kan branschen - jag är branschen! Jag skulle kunna sälja ris till en eskimå om det så hade behövts.

- Du menar väl IS till en eskimå?, sa den andre lagerkillen till Kirschwold.

- Is? Nej ris. Du vet de där alpkineserna som är släkt med danskarna.

- Ja? De kallas för eskimåer och de bor ju på Grönland och därför säger man ju att en bra säljare kan sälja snö eller is till en eskimå, sa en yngre av lagerkillarna och trodde att Kirschwold behagade att skoja lite, men lagerkillen kände sig inte så säker på att Kirschwold visste vad en eskimå var för något och det där med att vara politiskt korrekt fanns inte på Kirschwolds karta.

- Varför skulle en snedögd halvdvärg som pratar kass danska köpa is, sa Kirschwold skrattandes och resten av sällskapet visste inte om de skulle skratta eller gråta?

 

Detaljerna om hur Kirschwold lurat ner husbilsförsäljaren i kaj (nej: killarna runt bordet orkade inte försöka rätta Kirschwold att det heter brygga och inte kaj efter eskimågrejen) eller pressat priset så att världens första minusaffär för en bilförsäljare blev verklighet var på samma nivå som när en bakfull B-lagsspelare i ett taskigt fotbollslag på en söndagsmatch berättade hur många telefonnummer han fått natten innan.

- Jag sa till honom direkt: Du kan glömma alla trick för jag har uppfunnit dem allihop. Ge mig tio minuter så har jag gått igenom kärran som din far gjorde på din mor och du blev till. Ja vad fan? han blev skitledsen, ja han spelade, för hans kollega kom ut och sa att hans far troligen var en våldtäktsman och jag kontrade direkt:

- Ett nej är aldrig ett definitivt nä i säljsvängen - ba-hahahahahaha-ba!

Lagerkillarna runt bordet visste ju att finkänslighet fanns bara hos Kirschwold när sällskapet bestod av tennsoldater och män i knepiga skjortor och backslick, men dessa arma killar satt och skruvade på sig av både obekvämlighet samt av att Kirschwolds bjudmat började köra i magen på dem.

- 250 lakan! Inte ett öre mer och då ska det min själ ingå radio, sa Kirschwold samtidigt som en annan lagerkille kom med föregående helgs "motorbörsen", annonsbilaga där man säljer sina motorfordon.

- Hallå Kirschenstöner, sa lagerkille nr 3 (den nyss anlända) och sin vana trogen så retade han upp Kirschwold genom att förvränga hans efternamn.

- Du kan tro att jag gjorde en sjuk affär i helgen. Jag köpte en husbil för femtiotusen i veckan och skickade in lillebrorsan och hans kompis för att hämta däcken som jag glömde när köpte åbäket. När de stod inne på firman kom en jävla typ och började prata om hur han tyckte att våldtäkter är ok och var skitknäpp. Dock slutade med att de fick en kvartsmiljon för skrotet, ja det var verkligen skrot: Mycket rost och motorn hade aldrig pallat att köra till Göteborg och hem. Vilken jävla affär va! Du skulle fan ha mig som medhjälpare när du är ute och säljer dina prylar, sa killen och man kunde nästan ta på stämningen runt bordet. Utan ett ljud så reste sig Kirschwold högröd i ansiktet och lämnade lagerkillarna med raska steg. När dörren slog igen och ett vansinnesvrål hördes utifrån så började de andra gratulera killen som gjort den fina affären, men han sa med belåtenhet i rösten:

- Äsch! Det var ju bara lögn. Jag hörde allt han sa om sin fina affär Nu tror ju Kirschenstocker att han blivit blåst. När han mår lite dåligt så mår jag lite bättre...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillade "Ett päron till farsa" när jag var yngre och tyckte väl att den bästa filmen var den med jultemat. Den som utspelade sig i Europa var väl ok och därför är jag mäkta glad och stolt att kunna presentera "the re-make", fast i svenskt/österrikiskt realityformat här på bloggen: "Ett körsbärs husbilande till/på kontinenten" (inte helt bestämt - än).

 

Jag har redan blivit erbjuden stora summor för manuset och pga att det kommer att läggas ut löpande på bloggen så har jag fått patentskydda materialet samt sett till att upphovsrätten tillskrivs mig, med viss rätt till royalties till de medverkande. Har jag lite tur kan riktiga bilder från turen publiceras på bloggen, men förhandlingarna är inte riktigt inledda.

 

Jag måste ändå passa på att upplysa om att alla namn är fingerade (efternamnet på huvudpersonen är ändå dynamiskt) och att alla händelser ska läsas som fiktion, men man ska ha i åtanke att ibland är verkligheten snarlik sagan och tvärtom...

 

Håll ögonen öppna så kan en "pilot" komma när-som-helst...

 

 

Gud vad jag matar djur nu...









Obs: Saltet är för att inte sniglarna ska fördärva Pigges och kattens mat!

Sen när morgonen kommer så kommer fåglarna och käkar upp resterna...

Mitt i middagen så började en märklig dramatik spelas upp ute på gatan och Wilma började med sina vaktskall (då isar det minsann i blodet kan ni tro - på riktigt) så jag fick lämna middagsbordet och gå ut för att se vad som stod på. En tjej som bor lite längre upp på gatan stod vid min trappa och frågade om jag kunde ringa polisen och när jag tittade ut på gatan så stod det bilar i kö, en övergiven barnvagn med en unge i, en kvinna som låg på alla fyra och bara baken stack ut ur häcken (?) och det var, tja hur ska man uttrycka sig för att inte överdriva; Kaotisk stämning med en klick panik på toppen. Jag hann inte ta på mig skorna förrän min mor också var med i det hela och sen rullade det på i nästan tre timmar.

 

Det visade sig att två stycken katter av rasen Helig Birma strök runt här utanför och de höll på att bli överkörda hela tiden. Eftersom flertalet som framför motordrivna fordon i Ekeby verkar ha föräldrar som är syskon eller så är de drabbade av ADHD/damp och lite mental ohälsa med begåvningsbekymmer, ja så kör de som idioter och det ska bli mig ett sant nöje att gå fram till någon som kör och ramlar med sin CP-knallert (kanske heter EU-moped) eller kraschar med bilen och säga som min morfar sa till folk som körde av vägen pga vårdlöshet:

- Jaså? Du skulle inte längre?

 

Jaja... I alla fall så låg en tjej och kröp med rumpan i vädret i mina välväxta häckar och lockade (ja jag vet inte om det egentligen var mig hon lockade - rumpan i vädret och huvudet dolt i buskagen...) fram kisekatten medan de andra hade fått tag i den andra. Alla visade sig vara kattexperter och jag skulle ta fram numret till djursjukhuset, men de ville inte svara så det fick bli polisen istället. Efter en hel del kopplande fram och tillbaka så kom jag till en tjej som hade hand om djurärende och med tre-fyra kattexperter runt mig som bråkade om det var blåmaskiga, tabby (?), chippade, örontatuerade och allt det nu var så var jag rätt så yr i bollen, men jag samlade mig och började prata med poliskvinnan:

- Hej jag har två stycken heliga katter som troligen har fått blåa maskar i sig och de verkar heta "Tabby".

- Eh??? Ja, men, eller, va? Jaha? Vill du anmäla dem försvunna då?

- Nej. Jag har hittat dem och nu är min fråga: Kan jag skjuta "jävlamöget" INNAN ni kommer eller måste jag vara lite mer formell och ta dem i en "kattafälla" och skylla på att de måste ha fått en stroke? Alternativet är att jag backar över dem när de ligger i säcken och sen placerar dem lite diskret i vägkanten så behöver vi ju inte klabba med att ni kommer ut, sa jag utan att tveka eller skratta och det blev först dödstyst i luren och alla på gården samt ute på gatan stod stilla och höll på att tappa hakorna, sen lite harkel och till sist så verkade hon i telefonen i alla fall fått tillbaka talförmågan:

- Nej, men oj, nej. NEJ! Var bor du och kan du ta allt igen. Eller: Nej du kan inte skjuta dem innan vi har kommit.

- Jag misstänkte det också för det brukar bli sådant jävla liv på grannarna när jag drar av mina hagelsvärmar efter katter, igelkottar och fåglarna, sa jag.

- Hagelsvärmar? Nej men?

- Jag bara skojar, sa jag och efter ett par sekunders tystnad så brast det för polistjejen och hon skrattade samtidigt som hon berättade för en kollega vad som hade hänt henne. Hon lovade att någon från "djurstallet" skulle ringa mig och jag tackade och hörde hur de fortfarande skrattade i polisväxeln.

 

Nu hade man fångat in båda katterna och nu var problemet: Var skulle dessa förvaras? I mitt fönster satt Wilma och hoppades att någon skulle få hjärnsläpp och komma med den briljanta idén att ta in dem här, men tji fick hon då man bestämde sig för att slänga in dem i bagaget på min bil. Tyvärr så var detta ingen smart lösning för katterna hann inte landa innan de hunnit ut igen och jakten fick börja om. Återigen så var det väldigt många viljor och när det är fruntimmer så samarbetar man lika illa i grupp som deras två hjärnceller samsas i deras skallar. Min far brukar alltid säga: "tomt som i ett kvinnohuvud" och jag måste hålla med honom - tyvärr...

 

Folk låg och kröp i vägkanten, i häcken, på gräset och jag har aldrig sett så många kattexperter gå bet på en och samma gång. När jag försiktigt frågade om det inte var så att det faktiskt var utekatter och att vi kanske skulle låta dem vara så blev jag idiotförklarad och satt till att passa telefonen så vi inte missade när "djurstallet" ringde. Någon kom med en hundbur och några började med dektektivarbete så t o m Palmegruppen framstod som genier. Man körde hem till folk som kunde tänkas vara ägare till Heliga Birmor och man tog sig in i trädgårdar och stod och kollade in i folks fönster om de kunde ha kattleksaker eller matskålar. Det gick till och med så långt att vissa var inne hos främmande människor och krävde att få se deras katter (detta är sant). Antalet lagar som bröts var otaliga och mitt i allt detta så stod jag som en pajas med mina mer sansade lösningar och idéer. När katterna var infångade igen så smög jag in och hämtade en kamera och fotade katterna som nu satt i en bur och sen snabbt in och la ut detta på facebook. Detta gav resultat: En tjej skrev omgående att hon trodde att hon visste vems dessa var så en bil rullade dit, men detta tips avskrevs för de såg en annan katt där...

 

Precis innan Lars på "djurstallet" ringde så klappade jag en av katterna och kände att den hade en fästing i nacken. Detta var givetvis ingen fästing utan det var antingen "chippet" eller så var det ett sår, enligt en av kattkännarna så återigen så fick jag mig en skrapa och skulle hålla mig till enklare uppgifter. Vem som helst kunde ju se att detta var innekatter och dessa hade rymt eller blivit dumpade. Det var ju bara att kolla på pälsen och hur de uppförde sig för utställningskatter förde sig på ett visst vis, ja och det förstod ju inte jag...

 

Telefonen ringde och återigen så skojade jag till det lite...

 

- Hej det är Lars på polisen. Har ni fångat in katterna?

- Tjena Lars! De ligger så fint i sina filtar och jag ska precis täcka över dem med jord. Jag la dem i en wellpapplåda för det blev ju lite "smetigt" när jag drog till med baksidan av yxan. Man vågar ju inte "vaccinera" dem med en "Gyttorp", hahahahaha!

- Vad säger du? Är de döda?

- Nja de har gått vidare vill jag hellre säga. Ni hade ju så mycket att göra och jag ska ju hinna klippa gräset också innan det blir mer regn och försent.

- Ja, men jo, eller: Är det Björn jag pratar med?

. Jajamen - i egen hög person. Nej jag bara skojar med dig! Vi har katterna i en bur så det är bara att komma.

- Hahahaha! Puh! Jag blev faktiskt lite rädd där, men jag är på väg, sa Lars och jag sprang in och kollade tips på facebook samt uppdaterade statusen.

 

Lars kom och detektiverna hade en "misstänkt" som de ville kolla upp så de körde iväg och Lars tog fram sin chipläsare och fickdator. Ganska omgående så fick en av kattexperterna en knäpp på näsan för båda katterna VAR chippade och den andra fick sig en när det visst visade sig att det var en fästing i nacken som jag sa. Nu började det hända saker och Lars ringde ägaren och denna hade i sin tur gett katterna till en som jobbade på/i hans firma och denna person bor bara en liten bit bort och det visade sig att det var i ett av husen som privatspanarna hade kollat. När Lars fick tag i de nya ägarana så blev de chockade och eftersom Lars hade fler ärende så stack han och sa att vi kunde hälsa ägarna att de slapp betala 1900:- plus moms för hans utryckning, men jag tyckte mig ana ett litet missförstånd. Snart så stod kattägarna på tomten och killen utbrast:

- Åhhhh. Sitter ni i bur? Varför har ni fångat våra katter, frågade han och då tog en av kattexperterna till orda:

- Vi har fångat era innekatter för de var ju nära att bli påkörda. De verkar ju aldrig ha varit ute och ni ska vara glada att polisen inte tog ut avgiften på 1900:-.

- Innekatter? Det är utekatter ju. Varför skulle vi betala pengar för att ni har snott våra katter och frihetsberövat dem? De sitter ju aldrig i bur? Men, jaja, tack ändå för att ni var så snälla och trodde att de var på rymmen, sa killen och gick bort och öppnade buren så katterna kunde komma ut i friheten.

- De brukar följa med oss fram till gräset när vi är ute och går och de kanske har kommit lite längre hemifrån idag, sa tjejen i kattägarparet och då tänkte jag för mig själv:

Kan det vara så att katterna har kommit till någon av kattexperterna för att kela och att denna har burit iväg med den stackars katten så den blev helt vilse? Samtidigt så har kattkompisen följt efter och då har denne blivit uppfångad av kattexpert nr 2 och sen så har förvirringen varit total? Sen har man dragit förhastade slutsatser om att dessa katter har rymt för att de var en fin ras och borde vara innekatter? Till sist så har kattexperterna varit så övertygade i sin tro att de burit runt på katterna som då både blev kelade med och desorienterade att allt bara blev pannkaka?

 

Hur som helst så var det en jäkla kväll och man har skrattat ganska mycket åt detta samtidigt som man var orolig för att det verkligen var så att katterna hade rymt och att ägarna antingen var förtvivlade eller ovetande eftersom de inte var hemma. Alla handlade i alla fall med gott hjärta och slutet blev ju gott, ja för alla utom Wilma som gärna ville ta sig en tugga av dem...