Hotshotslistan

Jag borde verkligen skriva mer och dagligen känner jag hur mycket av mina kloka, härliga, roliga, smärtsamma och briljanta äventyr hålls instängda i mitt huvud. Givetvis borde jag dela med mig av guldäggen och inte girigt ligga och ruva som en missundsam tjäderhöna. Tyvärr så stavas anledningen till detta osäkerhet med en stor portion av förnuft då jag inte riktigt vågar dela med mig av mina innersta funderingar. Varken ni eller jag att redo för det jag vill och borde skriva.

När jag stegar ut på internet så besöker jag regelbundet flera olika bloggare/bloggerskor och det är både kända och mindre kända som jag hedrar med mina besök. Vissa dagar så får jag chockbyta sajt och titta på slovakisk bögporr med inslag av kiss bara för att komma tillbaka till verkligheten igen. Herreduminjäklagud! Pretentiöst snusförnuftighet kryddas med en öppenhet om privatlivet som får M/S Estonias bogvisir att kännas vattentätt. Lägger ni till all meningslöshet och rent vansinne så är vi snart lika nära hamn som M/S Costa Concordia är. Ärligt talat så sitter jag med en skräckblandad förtjusning varje gång jag läser bloggarna och undrar om jag ska hoppa på tåget jag också eller: Nja det är nog bra som det är.

För någon vecka sedan så diskuterade jag och en i min närhet (inte Wilma) en av bloggarna som jag precis hade läst. Eller: Jag pratade om min irritation över hur den är skriven och vad den innehåller. Om jag ska bli imponerad så måste jag känna något och det gjorde jag efter flera av besöken, men det var inte någon känsla som fick mig imponerad utan mer äcklad, ja på ett sätt som gör att jag undrar vilken självbild denna människa har.

- Varför läser du den bloggen då? Du skriver ju själv så folk blir så förbannade att de mordhotar dig.

- För att det är som en bilolycka. Man vill inte se, men måste ändå glo lite, sa jag och efter det så undviker jag bloggen helt.

Man får för mig skriva om exakt vad man vill, hur man vill och när man vill. Själv så vill jag skriva så folk berörs och helst kan känna något speciellt. Jag har lyckats ganska så bra många gånger och fått folk att både vilja döda och älska (med?) mig. Tyvärr så har jag en begränsning: Jag har svårt, nej inte svårt utan jag vägrar att skriva för personligt i en blogg för hur illa ställt den än är i huvudet på mig så finns det gränser även för en idiot. Men jag tror att jag löser det ganska bra: Jag ljuger eller ändrar sanningen så den passar i textform, min textform.

Den senaste tiden så har jag haft stora textblock i huvudet som troligen hade blivit bra läsning om jag hade satt mig ner och gjort noveller eller liknande av det. Gick igenom ett par gamla bortglömda mappar på datorn som innehåller krönikor (BoIS och annan fotboll) och andra texter som både är påhittade och väldigt verkliga. Hade man bara haft tid. Hade man bara vågat/velat lämna ut lite mer av sig själv. Hade jag gjort det så hade det kanske blivit riktigt bra. Ja så pass bra att folk hade velat sticka en kniv i mig eller ge mig en puss. Så bra är jag.