Olsson sätter ord på mina tankar
Jag kommer ihåg när Expressen började med en separat sportbilaga i början av 90-talet och det var då jag upptäckte Mats Olsson. Det var den förste krönikören jag läste och han skrev på ett sätt som tilltalade mig direkt. På denna tiden var jag en riktig sportidiot och kollade på allt som sändes, läste allt som skrevs (inte krönikorna fram tills dess) och sög åt mig all information om sport. Då kom en fjöre och skrev om rockband, jazz, blues, kändisar och allt det man aldrig sett i de tre sidor som var inne i tidningarna på den tiden och jag gillade det. Som jag gillade det!
När hans bok "De ensamma pojkarna" kom sträckläste jag den och läste den flera gånger till. Just den boken har jag frågat honom om efter en intervju jag gjorde med honom för BoISare och den mest självklara frågan var:
- Är detta livet du drömde om/önskat ha haft om du inte blivit journalist, frågade jag Olsson när han satt på ett kasst hotellrum nere i Slovenien innan ett Anja-åk och han svarade:
- Det var den bästa beskrivningen jag hört och din fråga är svaret själv: Ja!
Många gånger har jag läst Anrell, Wennman, Bank, Niva, Alfelt, Wegerup, Wennerholm och allt vad de heter på Aftonbladet, men ingen av dem kommer upp i Olssons klass. Jag kommer ihåg att jag skrev typ "När Aftonbladet skickar tio krönikörer för ett OS så skickar Expressen/KVP Olsson och det talar väl sitt tydliga språk: Kvalité framför kvantitet". Nu har ju många liter vatten runnit under broarna och jag har lärt mig uppskatta vissa av Aftonbladets krönikörer, men de slår fortfarande inte Olsson.
Ett gammalt minne från min barndom är "Parkliv" med Gyllene Tider där Olsson sitter och intervjuar de makalöst oförstörda grabbarna i bandet. När de sedan följde upp med "Återtåget" satt han där igen och det kändes som cirkeln slöts på något vis. Det är just krocken mellan populärkultur och sport som verkligen fångat mig och efter min fotbollshärdsmälta så är det Olsson som har varit min kontakt med den världen.
När hans bok "De ensamma pojkarna" kom sträckläste jag den och läste den flera gånger till. Just den boken har jag frågat honom om efter en intervju jag gjorde med honom för BoISare och den mest självklara frågan var:
- Är detta livet du drömde om/önskat ha haft om du inte blivit journalist, frågade jag Olsson när han satt på ett kasst hotellrum nere i Slovenien innan ett Anja-åk och han svarade:
- Det var den bästa beskrivningen jag hört och din fråga är svaret själv: Ja!
Många gånger har jag läst Anrell, Wennman, Bank, Niva, Alfelt, Wegerup, Wennerholm och allt vad de heter på Aftonbladet, men ingen av dem kommer upp i Olssons klass. Jag kommer ihåg att jag skrev typ "När Aftonbladet skickar tio krönikörer för ett OS så skickar Expressen/KVP Olsson och det talar väl sitt tydliga språk: Kvalité framför kvantitet". Nu har ju många liter vatten runnit under broarna och jag har lärt mig uppskatta vissa av Aftonbladets krönikörer, men de slår fortfarande inte Olsson.
Ett gammalt minne från min barndom är "Parkliv" med Gyllene Tider där Olsson sitter och intervjuar de makalöst oförstörda grabbarna i bandet. När de sedan följde upp med "Återtåget" satt han där igen och det kändes som cirkeln slöts på något vis. Det är just krocken mellan populärkultur och sport som verkligen fångat mig och efter min fotbollshärdsmälta så är det Olsson som har varit min kontakt med den världen.
Kommentarer
Trackback
