När man bara vill lägga sig ner och dö i protest...
Vissa dagar är det inte roligt och då skulle man vilja ta en extra dos av Zooloft samt en riktig ordentlig benzoladdning för att bara komma ifrån tristess, oro och nedstämdheten som maler i kroppen. Många gånger överdriver man sina symptom och tycker lite extra synd om sig själv bara för att andra ska se hur tradigt man har det. Destruktiva tankar far i huvudet och rätt som det är sitter man med ett finkalibrigt vapen i ena handen och ett rep i andra.
Nu gäller detta inte mig utan min hund, Wilma, som spelar på mitt samvete för att få komma till skogen eller bara ut och gå. Hon suckar, pustar, vrider & vänder sig och ser så ledsen ut att man tror alla märgben och rökta grisöron tagit slut för alltid. Det värsta är att det funkar. Jag får så dåligt samvete mitt i min uppröjning av huset (sanering är ett mycket bättre ord) inför målningen av trappan att jag får avbryta för att köra till skogen med den lilla apan.
Både min syster och mor har sagt åt mig att hon driver med mig och jag inte kan låta henne (nu är det Wilma, min hund, vi pratar om) styra mig, men det är inte så lätt. Jag står inte ut med att hon ligger och psykar mig och ger mig dåligt samvete så jag ger mig och låter henne vinna, gång på gång. Egentligen ska jag nog inte ha så dåligt samvete för är det någon hund som har det bra så är det hon. Vi är i skogen minst fem dagar i veckan och under denna skogstur är det bara hon som ska ha uppmärksamhet. Jag får ta med mig kottar till skogen (jo det är sant) bara för att där inte är några i början på rundan då det är lövskog och jag trugar och stänker in vatten i munnen på henne för jag är rädd att hon inte dricker tillräckligt...
Jaja... Så här ser det ut när hela världen rasat samman för Wilma:
Bildtext: Åhhhh vad allt är tradigt...
Bildtext: Nähä...Ingen där heller...
Bildtext: *stön* *suck*
Bildtext: "Han bara skiter i mig..."
Bildtext: "Ser du mig överhuvudtaget?"
Bildtext: Men snälla! Jag måste aktiveras - nu, annars avlider jag på studs!
Bildtext: Nu då? Adjö...
Ok då! Nu får jag väl köra henne till skogen, men kom inte och säg att jag inte stod emot rätt länge...
Känner igen problematiken. Men jag säger så här: Du är ett föredöme för alla hundägare. Helt ärligt.
Jag är nog bara blödig...Haha