MIF Redhawks?
Förr hatade jag HeIF på riktigt. Ja man ville dem allt illa- Tidigare ville man att deras stjärnor skulle bryta benen och de skulle åka ur Allsvenskan. Nu blir jag glad om de förlorar ett par matcher. Jag har väl passerat det stadie i supporterkulturen när allt om motståndarlaget skulle vara destruktivt. Nu vet man bättre. Ta MIF Redhawks: Det är en klubb som många Rögleanhängare hatar och vill ska försvinna från jordens yta. Visst: Man myser lite extra nu när det går åt helvete för dem, men hade det inte varit roligare att slå dem? Är det inte roligare att gå till Lindab Arena när Malmö kommer på besök?
Nu går det ju utför för Percys gamla gäng med Bobo Simensen som tränare. Bobo är i krig mot egna fansen och spelare får gå emellan när de har "kvartsamtal" med varandra. Hur fan ser det ut? Jag förstår Bobos oro i kroppen, men han måste ju inse att det inte var någon bra idé att lämna RBK för detta pengastinna (?) lag. Nu står han med ett halvtaskigt lag som inte känner för klubb eller fans. Carl Söderberg, MIF's Kenny Jönsson-wannabe, ska visst tjäna sexsiffrigt i månaden och har inte lyckas leverera det man kan kräva av spelare med sådan lön. Varför?
Jo anledningen till att detta lag inte presterar är att man inte är tillräckligt bra. Svårare än så är det inte. Om man läser vad Malmömedierna skriver så ser man att i stort sett alla vill att tränarna ska sparkas. Ok - sparka tränarna, men sen då? Problemet kvarstår: Man måste ju ha in en hel femma med energi som kan lyfta övriga. Och: Hur lätt är det att hitta fem spelare som är beredda att gå in och köra 110 % resten av säsongen? Det är nästan omöjligt.
Dock finns det en lösning. Engagera Percy igen, om så bara för resten av säsongen. Sen måste man sluta att titta på direktplatserna till Kvalserien - de är körda. Nu får man sikta in sig på att gå den långa vägen via play-off. Det är faktiskt Malmös enda chans, men det kan ju bli något bra av det. Då skapar man lite "vi-mot-dem" och det är ju det Malmö alltid fått näring av.
För att återgå...
När BoIS och HeIF båda låg i allsvenskan så var dessa matcher höjdpunkten på året. Jag mådde dåligt en vecka innan och under själva matchen så trodde jag att jag skulle dö. Det var maguppror och man kastades mellan hopp och förtvivlan. Var det värt det? Absolut! Nu i efterhand med ett utdött fotbollsintresse kan jag sakna känslan man hade i kroppen under ett derby. Adrennalinet pumpade i kroppen. Ilskan. Uppgivenheten. Vansinnet. Sorgen. Glädjen. Detta var upplevelser jag inte velat vara utan. Ta de sekunder man känner glädje. Det är inte någon lång tid, men dessa sekunder är de man brinner för.
Idag ska jag upp till Ängelholm och titta på Rögle - HV71. Visst ska det bli kul, men den riktiga nerven finns inte. Men hade det varit Malmö så hade det varit en helt annan sak...
Nu går det ju utför för Percys gamla gäng med Bobo Simensen som tränare. Bobo är i krig mot egna fansen och spelare får gå emellan när de har "kvartsamtal" med varandra. Hur fan ser det ut? Jag förstår Bobos oro i kroppen, men han måste ju inse att det inte var någon bra idé att lämna RBK för detta pengastinna (?) lag. Nu står han med ett halvtaskigt lag som inte känner för klubb eller fans. Carl Söderberg, MIF's Kenny Jönsson-wannabe, ska visst tjäna sexsiffrigt i månaden och har inte lyckas leverera det man kan kräva av spelare med sådan lön. Varför?
Jo anledningen till att detta lag inte presterar är att man inte är tillräckligt bra. Svårare än så är det inte. Om man läser vad Malmömedierna skriver så ser man att i stort sett alla vill att tränarna ska sparkas. Ok - sparka tränarna, men sen då? Problemet kvarstår: Man måste ju ha in en hel femma med energi som kan lyfta övriga. Och: Hur lätt är det att hitta fem spelare som är beredda att gå in och köra 110 % resten av säsongen? Det är nästan omöjligt.
Dock finns det en lösning. Engagera Percy igen, om så bara för resten av säsongen. Sen måste man sluta att titta på direktplatserna till Kvalserien - de är körda. Nu får man sikta in sig på att gå den långa vägen via play-off. Det är faktiskt Malmös enda chans, men det kan ju bli något bra av det. Då skapar man lite "vi-mot-dem" och det är ju det Malmö alltid fått näring av.
För att återgå...
När BoIS och HeIF båda låg i allsvenskan så var dessa matcher höjdpunkten på året. Jag mådde dåligt en vecka innan och under själva matchen så trodde jag att jag skulle dö. Det var maguppror och man kastades mellan hopp och förtvivlan. Var det värt det? Absolut! Nu i efterhand med ett utdött fotbollsintresse kan jag sakna känslan man hade i kroppen under ett derby. Adrennalinet pumpade i kroppen. Ilskan. Uppgivenheten. Vansinnet. Sorgen. Glädjen. Detta var upplevelser jag inte velat vara utan. Ta de sekunder man känner glädje. Det är inte någon lång tid, men dessa sekunder är de man brinner för.
Idag ska jag upp till Ängelholm och titta på Rögle - HV71. Visst ska det bli kul, men den riktiga nerven finns inte. Men hade det varit Malmö så hade det varit en helt annan sak...
Kommentarer
Trackback
