C - som i comeback
Har under den senaste tiden känt suget efter att lira i någon lagsport - igen - och tagit mig åtskilliga "funderare". Nu lär väl detta faktum bättra på några magsår och få folk till att tappa aptiten, bli apatiska, få "tjackballe" och stora sömnbekymmer. Har ju kommit till min kännedom att Skromberga ska ha ett Oldboyslag och har pratat med några tilltänkta spelare som ska ingå i laget och det är bra killar. Det som får mig till att tveka är att de ska spela i en B-lagsserie. DET är jag nog inte så intresserad av faktiskt. Jag hade ju tänkt mig spela som "underårig" på dispens.
För att vara ärlig så har väl lite av "lusten" kommit eftersom jag ska försöka komma i lite bättre form och det där med att jogga eller "gymma" aldrig varit min grej. Just nu är min fysiska status och förmåga okristerlig låg, men allt eftersom förståndet och klarheten kommit tillbaka i huvudet på mig, så har man ju förstått att något måste göras. Jag har gjort samma sak två gånger innan och ska jag göra det en gång till så måste jag ha några mål framför mig. Ett sådant hade ju kunnat vara att spela fotboll eller (helst) innebandy på motionsnivå igen. Innebandy är alldeles för tidigt för mig.
Men: Sen kommer ju mitt STORA men: Jag kommer aldrig att bli den som tränar varje gång och det beror på många saker. Typ att mina knä värker, ryggen och nacken krånglar (detta är allvar), Wilma, jobbet och andra saker. En sak är att jag inte känner någon större lust att träna på grus, när det pissregnar, när det är kallt, när Rögle spelar, när det är jättefint väder och när jag tänker till så var det mer än en sak. Sedan är det ju så i ett lag på "mer-än-motionsnivå" är för stort och ointressant för mig - just nu.
Pratade nyss med Conny (köttätaren) och han var nere hos sin biologiska syster och hennes "Clint Eastwood-typ" till man: Conny (fast inte Conny Köttätare). Han tyckte visst att jag skulle snöra på mig skorna, men det där går inte. Sist vi skulle konkurrera så slängde han fru in mig i glasdörrarna på Flamman. Dock är det så att kan de ha Conny i mål i Oldboys så ska de nog köra på det - tro mig...
Dock ska vi inte kasta några skruvmejslar i skyn, hoppa bock över ån för att ramla i gropen o.s.v... man vet aldrig var man hamnar eller vad man gör. Jag har ju ett muntligt avtal med Skromberga GIF och Patrik Enblom (vittne är Johan Persson) att kunna gå var jag vill. Det kanske jag gör...?
För att vara ärlig så har väl lite av "lusten" kommit eftersom jag ska försöka komma i lite bättre form och det där med att jogga eller "gymma" aldrig varit min grej. Just nu är min fysiska status och förmåga okristerlig låg, men allt eftersom förståndet och klarheten kommit tillbaka i huvudet på mig, så har man ju förstått att något måste göras. Jag har gjort samma sak två gånger innan och ska jag göra det en gång till så måste jag ha några mål framför mig. Ett sådant hade ju kunnat vara att spela fotboll eller (helst) innebandy på motionsnivå igen. Innebandy är alldeles för tidigt för mig.
Men: Sen kommer ju mitt STORA men: Jag kommer aldrig att bli den som tränar varje gång och det beror på många saker. Typ att mina knä värker, ryggen och nacken krånglar (detta är allvar), Wilma, jobbet och andra saker. En sak är att jag inte känner någon större lust att träna på grus, när det pissregnar, när det är kallt, när Rögle spelar, när det är jättefint väder och när jag tänker till så var det mer än en sak. Sedan är det ju så i ett lag på "mer-än-motionsnivå" är för stort och ointressant för mig - just nu.
Pratade nyss med Conny (köttätaren) och han var nere hos sin biologiska syster och hennes "Clint Eastwood-typ" till man: Conny (fast inte Conny Köttätare). Han tyckte visst att jag skulle snöra på mig skorna, men det där går inte. Sist vi skulle konkurrera så slängde han fru in mig i glasdörrarna på Flamman. Dock är det så att kan de ha Conny i mål i Oldboys så ska de nog köra på det - tro mig...
Dock ska vi inte kasta några skruvmejslar i skyn, hoppa bock över ån för att ramla i gropen o.s.v... man vet aldrig var man hamnar eller vad man gör. Jag har ju ett muntligt avtal med Skromberga GIF och Patrik Enblom (vittne är Johan Persson) att kunna gå var jag vill. Det kanske jag gör...?
Kommentarer
Trackback
