Hotshotslistan

Mitt i natten så dras jag in i en sörja med minoriteter, våldtäktsförsök, polisignorans och en kamphundskatastrof. Jag bankar på hyreshusdörrarna med frenesi och en uppgiven panikkänsla i hopp om att någon ska förbarma sig och öppna så jag slipper blanda in polisväsendet. Ingen reaktion mer än att grannarna i den annars så lugna familjeidyllen börja vakna och i fönstren ser jag mammorna och barnen stå och tjuvkika ut på mig medan papporna börjar vässa sina vapen, ja för nu får det fan vara nog med det jävla livet som i drygt tio år fått råda i och utanför dessa knarkarkvartar.

 

Och mitt i kaoset står jag, oskyldig och med ett tungt hjärta efter en dag med avlidna hundar och min egen som jag fått rädda undan en kamphund, ja samma kamphund som jag står med nu, och som jag egentligen vill rädda tillsammans med sin icke helt 100 % ägare. Ibland blir en natt så oändligt mycket annorlunda än vad den var tänkt att bli. I natt var en sådan. Här sitter jag nu och ska försöka smälta intrycken och få ner adrenalinnivån. Jag gör det genom att skriva. Vi tar det från början.

 

Jag gick ut genom dörren för att låta min hund lätta på trycken, ja i plural, och direkt så dyker en kamphund upp och försöker våldta min höglöpande tik. Med direkt så menar jag mitt på min trappa. Efter lite brottande, skrikande och panik så lyckas jag sära på våldtäktsbrackan och min lilla ängel, som konstigt nog var svår att få in i huset, och plötsligt så står jag med en främmande kamphund i dubbla koppel på min uppfart och min egen hund ylandes (!) i sitt fönster. Med tanke på att denna våldtäktsjycke varit föremål för polisingripande denna veckan och att ägaren är en udda och kanske inte fullt frisk man från en minoritet som fått utstå t ex tvångssterilisering i Svea Rike så kände jag att jag skulle agera modernt och tolerant för att krossa alla fördomar och ge mannen och doggen en chans att bättra sig. Det gick så där.

 

Under promenaden till överraskningsexhundens bostad så blev jag själv föremål för sexuellt kränkande av fysisk sort. Då min rädsla för kamphundar är minst lika stor som min avsky för regelrätt och omvänt tidelag så förstår ni att jag gick på helspänn. Varje steg från mig sågs som en invit av den fyrbente rackaren och genast så hade jag två kamphundstassar runt mitt lår och mot mig så riktades en kraftig käft och ett garnityr som fick mig att önska ett grovkalibrig handeldsvapen i min ej koppelhållna hand. I K L A R S P R Å K: Jag var jätterädd och trodde att hundjävlen skulle hugga mig när jag "fyade" hans sexuella närmanden.

 

 

Väl framme vid hemmet ovanpå den gamla VVS-verkstaden så upptäckte jag att ytterdörren till trapphuset stod på vid gavel och att "skottet" var ute. Hunden hade alltså forcerat en låst dörr och sen begett sig ut på en tilltänkt våldtäktsturné. Jag tog mig in i trapphuset och hundens sinnesstämning började ändras till "kåtvaktande". Den kände alltså att den skulle vakta sitt revir och sin husse samtidigt som löptiksaromerna från mina ytterplagg spelare pjätt i huvudet och mina tankar for över sundet till vårt grannland som har betydligt fler strängar på sin lyra som tilltalar mig och det här med att man vill radera ut vissa raser kändes som något väldigt bra. Att de verkligen vågar se till sina medborgares bästa gör att man kanske skulle emigrera? Vi skulle gjort samma här i Sverige: Ha bara de raser som kan anses som pålitliga.

 

Jag knackade på de båda dörrarna och ropade lite försiktigt "hallå hallå", men ingenting hände. Jag försökte lite hårdare och lite högre, men det enda som hände var att hunden blev med stirrig och hade ställt sig precis nedanför trapporna och jag stod instängd i en liten hall med en kamphund som vaktade utgången och två lägenheter som kan innehålla vad och vem som helst. Utan att ljuga mig blå så kan jag erkänna att jag inte kände mig så väldigt bekväm i situationen som jag befann mig i. Eftersom jag träffat ägaren innan i veckan samtidigt som jag höll hans hund i ena handen och pratade med en Gundvald Larsson-wannabe i telefonen som jag bar i min andra och han, ja ägaren, bad mig lägga på luren och radera telefonnumret så kände jag hur uppträngd mot väggen jag var. Paniken blandades med en uppgivenhet från den pissiga dagen jag hade haft med att en bekants hund överkörd av tåget mellan Tågarp och Vallåkra och en näve migrän. Jag blir så vek när hundar kommer till skada eller far illa. Piss!

 

Mina ben bar mig ner för denna trappa i knarkarkvartstrapphuset (i och ur folkmun) och jag pratade med en polis i min snart batterilösa mobiltelefon. I vanliga fall så är jag ett proffs när det gäller att prata i telefon och det spelar ingen roll om det är kungen eller idiot till telefonförsäljare så äger jag samtalet. Det är inte många saker som jag kan känna att jag är fullkomligt överlägsen på, men att äga ett telefonsamtal gör jag i sömnen. Det är enkelt att bara koppla på "det", men just nu så kände jag mig som dessa patetiska telefonförsäljare som jag brukar prata med i en halvtimme bara för att sabotera deras försäljningssiffror. Polisen var väldigt slätstruken och kamphunden våldskåt. Jag var bara trasig.

 

Till sist så lyckades jag komma utanför dörren och samtidigt så fattade polisen at det var allvar och började ställa relevanta frågor om vad det var för hund, ägaren, adress och liknande, men då slet sig hunden från sin sele och han var lös. Jag försökte freda mig från en pilsk hund som nu var lös, prata med polisen och ropa upp mot de öppna fönstren för att eventuellt väcka någon i huset. I husen runtomkring så börjar jag skönja att gardinerna rör på sig och snart så ser jag mammor och barn stå och kika på mig samtidigt som männen i husen börjar trötta på detta ständiga liv i denna cancersvulst till hyresbostad. I flera år har det varit horeri, knarklangning, knarkande, skumraskaffärer och pack som hela tiden stört den mer normala och trivsamma ton som råder i grannskapet, ja just nu vet jag inte så mycket om vad som händer eller har hänt. Nu stod jag trots goda avsikter antagligen föremål för att "let's finish the game".

 

Nu var det en bekant som kom gåendes och han var inte förvånad över vad som hänt. "Det är alltid så här på detta ställe" som han sa. Samtidigt så kopplades jag till någon annan på polisen och fick börja om från början med Klang eftersom Kling antagligen skulle agera lite dialogpolis eller kanske bara se till att inte brinner i Husby? Jag fick till svar att jag skulle bli uppringd inom kort och han skulle se till att någon bil körde ut för att hjälpa mig.

- Kommer ni inte inom en kvart så kommer jag att se till att någon familj känner sig hotade och ringer er i panik, sa jag, och fortsatte:

- Får jag in hunden i trapphuset så bommat jag dörren så fixar ni det när ni nu kommer så fort...

- Gör nu inget dumt så ringer jag dig direkt, sa polismannen Klang...

 

Klockan var 00:40 när samtalet avslutades med vårt polisväsende och efter ett tag så lyckades jag lura in den knullska hunden i trapphuset och stängde dörren. Tyvärr så visste jag att hunden inte hade några problem med att öppna dörren så jag fick ställa mig för och hålla den stängd med hjälp av min fantastiska ryggtavla. Min bekant gick och kollade om det var tänt i lägenheterna och om han kunde höra något, men allt var dött, ja allt utom den instängda hunden som pep inne från trapphuset. Trots att min irritation av lika hög som de hetsbantande tjackisarna som inte verkar fatta att alla ser igenom deras otroliga resultat från "träningen" över att behöva stå utanför någon annans dörr och hålla någon annans hund i schack så kunde jag inte låta bli att tycka synd om denna smala hund som var lämnad till sitt öde. Vissa skulle inte få leva. Vissa förtjänar att dö - för allas bästa. Typ sådana som skaffar djur eller barn som de inte kan ta hand om. Samtidigt så förbannade jag min egen moral att "ge dem en chans till". Idiot!

 

Efter ett tag så var jag och min bekant helt inställda på att bomma dörren och han letade efter saker som var tillräckligt tunga att sätta för. Då kom mitt jävla förnuft fram och givetvis så insåg vi båda att det inte gick att göra så. Tänk om någon behövde komma ut om det börjar brinna? Då hade jag eller vi varit skyldiga för deras död och trots att jag skriver att folk borde dö så tror jag att alla förstår att skojar - typ... ;-)

 

Jag tittade på klockan och den visade 01:40. En hel timme utan att poliserna hade ringt. Hallå? Jag ringde upp och efter diverse tjafs så började jag tröttna på vår kära myndighet och sa att hunden visat aggressivitet och jag hoppades att inte barnfamiljen var hemma och gick ut i trapphuset. Nu började det hända grejer och mitt i allt detta så KOM grannarna hem och det ÄR mamman. Jag sa upphetsat:

- Nu kommer barnfamiljen hem. Nu skiter jag i detta. De känner säkert hunden, ja eller vad tror du?

- Hallå! Hallå! Stoppa familjen. Låt dem INTE, jag upprepar INTE gå in i trappan, hetsade polisen fram, men jag fortsatte att vara "kagig":

- Jag känner inte dem och jag har inte gjort något mer än att lämna av hunden vid rätt adress. Jag har stått här i snart en och en halv timme. Jag skiter i detta nu.

- Hallå! Hallå! Du lägger inte på luren! Jag forcerar fram dig till ledningscentralen. Jag upprepar: Jag forcerar fram dig till ledningscentralen i detta nu. Det kommer att bli helt tyst i luren, men du får inte under några omständigheter LÄGGA PÅ LUREN.

- Jag har bara 8 % kvar av batteriet (ingen lögn).

- Hallå! Hallå! Jag kopplar! Jag kopplar.

 

Min bekant pratar med mamman och hennes TVÅ manliga bekanta om situationen och jag står och håller dörren samtidigt som polisen kopplar...

- Hallå! Det är ledningscentralen...

Jag fick börja om från början, nästan, och nu börjar ett jäkla hallå, ja som polisen nog hade uttryckt det själv, och grannen/mamman/kvinnan fick tag i telefonen och gapade att det var minst den tjugonde gången hunden hade rymt. Henne manliga bekanta började planera att bryta upp hundägarens dörr eller slå in den och jag förvandlades från huvudpersonen till en statist. Jag stod och hoppades att det bara skulle ta slut så jag skulle komma därifrån. Killarna hade gått in i trapphuset och upp för trappan och bankade på dörren så jag nästan fick hicka. Min bekant avlägsnade sig från platsen och min telefon var, ja var befann sig min telefon? Kvinnan var borta och jag började först fundera på att skita i telefonen, men mitt i alltihop så höll jag i min telefon och jag hörde bara en helt förvirrad snut andas häftigt och då sa jag snabbt:

- Nu skiter jag i detta, är det ok eller?

- Ja...

 

Nu höll jag inte längre i telefonen utan kvinnan/mamman sa till polisen, ja eller det var som ett vattenfall av ord som diagnostiserade grannens psykiska ohälsa och hur han hade tvångstankar som han överförde till/på sin hund.

- Han måste HOPPA över staketet och kan inte gå genom grinden!

 

Igen så hade jag telefonen i min hand och sa till polisen att NU SKITER JAG I DETTA! Jag sa till mamman att jag gick nu och hon lovade att låsa om hunden. Nu kunde jag andas ut - äntligen, men ändå så gnagde tankarna i mitt huvud när jag gick hem att denna hund nog kommer att stå på trappan INNAN jag är hemma. När jag väl kom hem så blev jag ju påmind om att jag hade en egen hund som både var intresserad av att få valpar, glad att se mig för hon avskyr att vara hemma själv när det är mörkt (jäkla bra egenskap hos en vakthund - eller hur?) och hon var ju nödig. Det var bara att ta kopplet och bege sig ut - igen.

 

Väl hemma så var jag så uppe i varv att jag gjorde något som jag inte gjort på riktigt länge. Jag bloggade. Och: I dag är allt 100 % sanning. Inte illa va?

 

Nu är gryningen här. Klockan är 04:30. Fåglarna sjunger och jag borde sova. Vilken jävla natt va?