Hotshotslistan

Att ge sig på att skriva om HeIF utan att kräkas på dem är svårt då mitt hat till klubben ligger latent i min alldeles för otränade kropp, men jag ska försöka att inte gå över gränsen för många gånger. Men: Jag lovar inget...

Senast jag brann för fotboll var när BoIS mötte samma GAIS (i kvalet 2005) som HeIF idag ska slå om det ska bli guld i Mange Träbock Träsk. Fotbollen är inte längre en del av mitt annars så innehållslösa och inrutade liv utan den är något som har varit, typ en avsågad gren eller ett x. Kanske ljuger jag lite, men det är enbart för att skydda mig själv från det fotbollen gör och gjorde mot mig. Den levererade alltid och ofta. Till sist så levererade den för mycket och då kvävdes kärleken, behovet, suget och intresset fortare än man han tänka "HIF-jävlar - de svinen, de svinen".

En seger var inte längre lika förlösande, men förlusterna satt i för länge och besvikelsen var tung som det begynnande höstrusket, ja om inte tyngre. I ärlighetens namn så klarade jag inte besvikelsen och när segern kom så var den inte längre tillräcklig. Fotboll var så förknippat med sorg, ångest, likgiltighet och otillräcklighetskänsla att det var som att separera från ett framtvingat förhållande som var byggt på falska förhoppningar. Det var jobbigt att inte längre ha det, men skönt att slippa oket. Nu i efterhand så vet man bättre och hur man borde tackla problemet, men det är så dags nu.

I dagsläget så följer jag BoIS på text-tv - ibland - och skulle jag råka zappa över till någon sportkanal som sänder Superettan så händer det att jag tittar om det är BoIS som spelar. Landslaget fungerar som bakgrundsbrus när jag surfar på Internet och jag skiter fullständigt i om det blir EM eller inte. Intresset finns inte i samma utsträckning och istället för att jobba med att kunna hantera besvikelserna vid förlusterna så utsätter jag mig helst inte för det alls. Tyvärr så inser jag att jag inte löser problemet utan jag bara flyr och ignorerar något som nog hade varit väldigt nyttigt för mig.

Jag har dock ersatt vissa bitar med att följa Rögle och det har varit väldigt roligt och mycket givande. Tyvärr så har jag genom åren lyckats med konsten att bara hålla på lag som tillhör kategorin "lindansare". Aldrig tillräckligt bra för att vinna något stort och när de väl är uppe i finrummet så håller de på att åka ur. Rögle, BoIS och Nottingham Forest (har vunnit en hel del, men då var jag väldigt ung) är inga lag som man håller på som "komfortsupporter". Nej då är det HeIF, Manchester United och Färjestad som gäller. Jag lider mig igenom en match och tiden mellan matcherna är så ångestladdad att man kan ta på den. Därför så har jag alltid, ja tidigare, föraktat de som "åker in och kollar på HeIF" lite klämkäckt utan att veta något mer än att det är match just en viss tidpunkt. Ofta vet de ingenting om spelarna mer än att "han är såååå bra" och vid vinst så har "de spelat sååååå bra". Ju mer jag skriver så inser jag att jag vill kräkas lite i munnen för att straffa mig själv över att skänka dessa en tanke, men jag lugnar ner mig och inser att det är jag som går för långt - igen - kanske?

Det är "komfortsupportrarna" som klubbarna gillar mest. Familjer som spenderar och tycker att det är mysigt att titta på matchen. De har ingen jävla aning om varför motståndarfansen skanderar om deras "favvospelare", ja som förresten har stora problem med att hålla tasken i rätt byxor - också: "Bort med XXX från fotbollsplan för XXX slår sin fru inför deras barn". De sitter bara där som levande frågetecken och reagerar enbart på mål eller något som en tafflig bildproducent känner för att visa upp på storbildsskärmen. Men vad gör det? De gillar att åka in och kolla på matcherna och klubbarna gillar att ha just denna typ av kunder. Win-win.

Jag har flummat ut alldeles för mycket nu och tanken var ju att avslöja varför HeIF har lyckats så bra de senaste två åren. Det är nämligen så att jag sitter inne med deras hemlighet. Vill ni veta den? Ok. Man har en rutinerad stomme med stark förankring i föreningen och som bär med klubbens värderingar i ryggraden. Mattias Lindström, Christoffer Andersson och Erik Edman är hjärtat i laget eftersom de kommer från egna leden och kom upp under förra storhetstiden. Lägg till Daniel Andersson, Erik Wahlstedt, Alvaro Santos och Pär Hansson så har ni en stomme som ÄR HeIF. Dessa spelare behöver inte vara bäst tekniskt, taktiskt eller på något sätt sticka ut för de har en grund att stå på som gör att andra kan få blomma ut. Det är dessa spelare som gör det möjligt för Gerndt att tjäna miljoner i Holland samtidigt som han troligen kan hämta ut sin guldmedalj på Olympia senare höst.

Jag måste erkänna att jag är imponerad över hur klubben har arbetat för att nå dit de är idag. Smart! Den stora förklaringen har jag dock sparat på. Jesper Jansson. Jag minns när han satt i stadshuset när klubben hade ofantliga skulder och visade att han hade en ärlighet i sig som få andra fotbollsspelare har samt att han ville vara med att ta ansvar för vad klubben ställt till med. Han hycklade inte och just där och då så växte han i mina randiga ögon. Nu bygger han upp klubben med en enkelhet som är så svår att få till. Han väljer starka karaktärer som ska vara ryggraden och fyller på lojala fotbollsarbetare och en och annan stjärna. Tillsammans med rutinerade Conny Karlsson så går man tillbaka till den mer trygga "svenska modellen" och med PeO Ljung som assisterande så har man en riktig HeIfare i tränarstaben som har hela sitt hjärta i klubben. Han passade egentligen aldrig in i BoIS, PeO, men han var otroligt viktig med sin rutin när BoIS tog steget upp 2001. BoIS hade samma upplägg 2000-2002 som HeIF har nu, men tyvärr inte samma kvalité i spelartruppen.

Jaja... Nu har jag skrivit så mycket positivt om HeIF att jag håller på att få en stroke så jag får avrunda nu. De må vinna Allsvenskan, men aldrig min fulla respekt, kärlek och jag kommer aldrig att kunna acceptera dem - aldrig. Synd att de inte fick gå i konkurs i början av 2000-talet och jag vidhåller att lånet de fick av staden var ren ekonomisk dopning.

Egentligen borde jag skriva "Grattis till guldet!", men så lågt kommer jag ALDRIG att sjunka - ALDRIG! Mirakel har hänt förr och skulle de sumpa detta guldläge så lovar jag att ta mig tillbaka till den underbara känsla som spred sig i kroppen när Mattias Larsson gjorde 2-1 till Häcken på Nya Ullevi 1998 när HeIF förlorade det givna guldet i sista omgången och jag stod ENSAM upp på läktaren och bara skrek av glädje och skadeglädje! Samtidigt så kan jag erkänna att jag skrek "YES" när Sven Andersson tog straffen nere i Milano också, men den troliga förklaringen var att jag ville svensk fotboll väl.

Heja Makrillarna!

Ibland så gör Aftonbladet omedvetet sina artiklar roligare och detta blev en fullträff. Ni som kommer ihåg Josefine Öqvists blogg (jÅsans blåg - som den kallades i folkmun och togs bort pga "näthat") som fanns på Expressen vet hur jäkla illa ställt det var med stavningen och alla "sär skrivningar". Kolla här: Hon spelar i "dam landslaget". http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article13544701.ab :-) 

Jag satt och läste om Stefan Livs bortgång och hur HV71's lagkapten, Johan Davidsson, sörjer sin döda vän. När jag läste på aftonbladetom om hur Davidsson hade "tårar i halsen" så blev jag lite förvirrad. Kan man ha/få tårar i halsen?