Hotshotslistan

Dagens bästa roligaste felstavning/särskrivning på Facebook är denna:

"Love is in the are!!!!!!!"

Det spelar ingen roll vem det är som gör felen och jag lovar att om jag själv klabbar till det OCH INTE ÄNDRAR eller skriver en ny kommentar där jag påtalar mitt misstag så publicerar jag mig själv - med namn! :-)

Det bränner till som efter en smäll över munnen. Men det gör inte ont. Nej det gör inte fysiskt ont och inte heller psykiskt ont. Det är mer som en bitterljuv känsla som fångar upp hela ens närvaro och under en väldigt kort sekund, ja säkerligen kortare än en kort sekund, så passerar man sina år bakåt i tiden som ett fritt fall och stannar - stopp.

När man försöker känna efter hur långt bak i tiden man for så känner man ingen ålder utan mer bara en känsla. Sommarlov, tältsovning, junikyssar och obesvarad kärlek. Sötman balanseras av den friska syrligheten och under den där korta sekunden så ser, känner och smakar jag drygt trettio år och det är en tidlös känsla. Just riktigt färska svenska jordgubbar får mig att känna så som jag beskriver ovan. Smaken är gudomlig, men det är skrämmande att kunna resa tillbaka i tiden till att man står med skrubbsår på knäna och äter jordgubbar direkt av plantorna som 6-7-åring av blott en smak och sen en ännu kortare sekund senare vara trettio år äldre.

Men: Jag gillar det precis lika mycket, ja jordgubbsätandet, än... :-)

Jag hade precis satt mig i soffan när det blev ett satans väsen ute på min uppfart. Givetvis for jag upp och sprang (jo faktiskt) ut på trappan och såg en lös hund komma springande rakt mot Wilma som stod bunden. Det jag hann se var raggen på Wilma som stod som en tuppkam över hela hennes rygg och sen small det bara. Besökaren var Wilmas hatobjekt nummer ett: Godtemplargatans Border Collie. Varje gång hon ser denna hund så får hon tokspel och det får Border Collien också. Ägaren har annars jättebra koll på sin hund och har den lös när han går sina promenader, men han hade inte stenkoll visade sig...

Border Collien rusade rakt mot Wilma, som såg ut som "komnusåskadufåengångföralladinjävel", och trots att Wilma stod kopplad och med linan fullt ute så låg den lilla Border Collien ganska så fort på rygg och morrade, skrek och gnydde med Wilma över sig. Inte ett bett fick den, men ett par rejäla "buffningar" i revbenen och morska skall med huggtandsvisande fick den utstå. Ägaren var lagom skamsen och inte lika såååå stolt över sin hund. Jag kunde givetvis fått värsta brytet och börjat skrika som en idiot, men jag tyckte inte att det behövdes. Istället så gick jag fram och klappade hunden, ja till Wilmas förtret, och sa att det var lugnt till ägaren.

Undrar vad han hade gjort i mitt ställe då han inte verkat ha så höga tankar om min hund och den "pli" jag har och har haft på henne när vi träffats otaliga gånger på våra hundpromenader? Jag har inte världens mest lydiga hund och jag må vara för snäll mot henne, men både jag och min hund är ganska så snälla... :-)



Och: Vi är inte sååååå fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiina i kanten - heller.... :-)