Hotshotslistan

Det började så här:


Bildtext: Erkänner: Jag ÄLSKAR Pampas och är en riktig savannströvare...(nåja)

Ovan fattar de flesta och därför så var jag på jakt efter antingen en skock matmissbrukande får eller en vanlig gräsklippare. Det senare alternativet är ju enklare att hantera och i och med jag fått skulden (fattar inte hur???) att vara inblandad när folk ringde en som heter Leif och ville han skulle köpa deras får, så är det gräsklippare som är prio ett.

Jag har en gammal KLIPPO ståendes som bara går när ingen vill och vägrar när den blir för varm, för fuktig (?) eller bara för trött. Man känner hur folket nästan stannat utanför tomten för nöjes skull när man stått i en halvtimme och dragit och dragit sig blå, blåare och blåast i ansiktet för att sedan i tårar bara ge upp och skrika STESOLID, KALKRENT och VODKA! Man har lagt sig i fosterställningen och bara upphört att fungera, ja att existera för att man inte fått chans att visa sin tapperhet med sin cape och svärd... I alla fall: Den har varit med för länge och alldeles för länge så den ska, som Filippa Bark säger, "gå till de fjärran jaktmarkerna".

Så i förra veckan var det en stor skäggig man vid namn Martin som skulle ha en garageloppis i Hyllinge och när jag frågade lite löst om han inte hade en extra gräsklippare ståendes så tände han på alla sina säljarcylindrar (läs: "jag kan blåsa vem som helst utan att samvetet spelar mig ett spratt") och sa:
- Jo för fan! Jag har en fin i toppskick som jag ska sälja på loppisen på fredag.

Man (läs: Björn Jeppsson) tror gott om folk och är väl lite blåögd ibland, men jag lyckades förhandla ganska hyfsat och för 400:- var den min, ja plus 13:50:- (ALLVAR) för han hade slagit på en liter bensin. Han hade fått den av sin far och yada-yada-yada, blablabla, dittdendittdenditt... ja ni vet: Den hade kostat si och så mycket, var nyservad och knivarna vassare än rakblad. Nå väl: Jag hämtade den och fick en "huset-runt-syn", hälsade på hans barn och det var verkligen "bästapriskompisen". Men: Jag kom hem, drog i gång den och fick "snöret" i handen. Kort sagt: Han blåste mig "big-time" och när jag ville lämna tillbaka den så var han helt omöjlig. "Nä men det är ju du som tagit i sönder den", "Jag vet ju inte om du har skruvat på fel grejer", "Inget öppet köp", "Jag hinner ju ändå inte serva den på nytt om jag ska sälja den på fredag"... 

Bara jag tittar på den nu så gråter jag inombords och den hallelulejastämningen som fanns är död. Det var liksom som när far kom hem med en livrem förr så mor kunde steka den till barnen: Det skulle ju bli fest på Södergatan och jag skulle få en klippt gräsmatta. Man känner sig liksom våldtagen och bara tanken på att bli så blåst får en att känna sig smutsig och oren. Man skuldbelägger sig själv och går från offer till gärningsman i sina egna ögon.


Bildtext: *snyft*

Det är bara att försöka glömma och VARNA för en stor skäggig (Christians beskrivning) man vid namn Martin "Kirschstieger-eller-något" som bor i Hyllinge. Försöker han sälja något så spring...

Med facit i hand skulle jag lyssnat på en gammal svärfar jag hade som hette Leif och höll på ett hockeylag från en by mellan Höganäs och Ängelholm. Han sa alltid:
- Passa dig för denna Martin! Han är som ett lamm i fårakläder...