Sväljreflexen bortbedövad och ny penicillinkur...
Det är inte ofta man längtar till tandläkaren, men idag ville jag verkligen dit. Tanden framför den utdragna visdomsditon skulle ut efter en veckas penicillin, men det blev inte som någon hade tänkt sig. Bedövningen tog lite väl bra och jag trodde jag skulle dö i tandläkarstolen. Sväljreflexen blev som sagt bortnummad och jag trodde jag fått en allergichock när jag började få svårt att andas. Det kändes lite som när jag fick godiset i halsen för någon vecka sedan och det slutade med att jag fick en våt servett (japp en VÅT servett) på pannan och jag fick ligga med fötterna i högläge. Bedövningen innehåller ju adrenalin så min rädsla stegrades till nivåer jag aldrig varit med om tidigare och hjärtat slog lika snabbt som jag hyperventilerade.
Dock var det bara ett problem: Jag gick därifrån med tanden kvar i käften. Trots man bedövat hela mitt stora huvud så klarade sig tanden. Han bände, drog och slet med tänger, mejslar och spett men det gjorde bara ont ont ont och ännu mer ont. Så nu sitter jag bara och inväntar det som troligen kommer att hända: Megasmärta...
Japp: Idag är det synd om mig...
Dock var det bara ett problem: Jag gick därifrån med tanden kvar i käften. Trots man bedövat hela mitt stora huvud så klarade sig tanden. Han bände, drog och slet med tänger, mejslar och spett men det gjorde bara ont ont ont och ännu mer ont. Så nu sitter jag bara och inväntar det som troligen kommer att hända: Megasmärta...
Japp: Idag är det synd om mig...
Kommentarer
Postat av: Annika
Men gud vilken otur...jävla tand alltså.. usch,.. stackars dig!!
Postat av: Jeppsson!!!
Jag förtjänar det säkert...haha! Kan lova dig att det inte är MYSIGT i alla fall! ;-)
Postat av: Moberg
Du hade fel om kenny...
Postat av: David
Jag har en jävligt läskig erfarenhet angående sväljreflexen. JAg lyckades få den att försvinna vilket var skönt då jag hade ont när jag svalde. Men effekten blev att jag torkade ut i svalget. En sjuk upplevelse... Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Efter ett tag märkte jag att jag lät helt annorlunda på rösten. OM jag visste att det skulle bli som vanligt igen skulle det bara va kul. men orolig blev man ju. Ja, där står jag nu faktiskt. Fortsättning följer
Trackback