Då en nära går bort...
Min farmor gick bort för knappt två veckor sedan och det kändes tråkigt och tomt. Nu har jag ingen av mina mor och farföräldrar kvar och det konstiga är att alla fyra avlidit i november. Nu var farmor ganska gammal och fick en stor hjärnblödning så det var på sitt sätt en befrielse att det gick ganska snabbt och att hon slapp ligga som en grönsak.
En jobbig sak var att min syster befann sig på semester i Sydamerika när det hände och hon var ovetandes om detta ända tills idag. Hon blev ju jätteledsen och det är ju inget man vill vara med om när man är glad för att komma hem och ska berätta om resan. Det var riktigt tråkigt att höra hur nere hon blev och det är väl en av de värsta sakerna för mig: Att se och höra min syster ledsen.
Nu ska det vara begravning i veckan som kommer och jag kommer inte att närvara. Jag har aldrig varit på någon begravning och finner inte det så hedrande för den som avlidit att jag sitter och mår skitdåligt och bara vill därifrån. Det kanske upplevs som egoistiskt (av vissa) att tänka på sig själv i ett sådant läge, men det tycker jag är helt fel. Att utsätta sig för något som man tycker är jättehemskt och som man vet gör en illa är bara fel, ja i alla fall för mig.
Nu kommer både min far och syster närvara och jag får väl närvara via dem. Jag gör mig bättre genom att hålla mig så långt därifrån som möjligt.
En jobbig sak var att min syster befann sig på semester i Sydamerika när det hände och hon var ovetandes om detta ända tills idag. Hon blev ju jätteledsen och det är ju inget man vill vara med om när man är glad för att komma hem och ska berätta om resan. Det var riktigt tråkigt att höra hur nere hon blev och det är väl en av de värsta sakerna för mig: Att se och höra min syster ledsen.
Nu ska det vara begravning i veckan som kommer och jag kommer inte att närvara. Jag har aldrig varit på någon begravning och finner inte det så hedrande för den som avlidit att jag sitter och mår skitdåligt och bara vill därifrån. Det kanske upplevs som egoistiskt (av vissa) att tänka på sig själv i ett sådant läge, men det tycker jag är helt fel. Att utsätta sig för något som man tycker är jättehemskt och som man vet gör en illa är bara fel, ja i alla fall för mig.
Nu kommer både min far och syster närvara och jag får väl närvara via dem. Jag gör mig bättre genom att hålla mig så långt därifrån som möjligt.
Kommentarer
Postat av: Milli
Beklagar sorgen.. :/ Jag har aldrig träffat mina farföräldrar då de gick bort innan jag föddes. Jag tänker ständigt på när mina morföräldrar skall gå bort, det är en enorm rädsla då jag inte träffar dem ofta mer än 1 gång per år. Jag har också en enorm dödsångest men kommer på mig själv att, jag glömmer att leva om jag ständigt tänker på döden.
Jag förstår det i det du säger att du inte vill gå på begravningen. Jag hade inte gjort det heller.. :(
Kram på dig
Postat av: Broström
Beklagar Jalla! Aldrig roligt när det händer även fast det är en del av livet.
Postat av: Andersson
Beklagar Jeppsson. Som broder säger... Det är livets gång. Men det är ändå förbannat sorgligt.
Postat av: Jeppsson!!!
Tack. Dock var det ett tag sedan och fast det är trist så måste man ju acceptera att gamla människor går bort.
Trackback