Dumpad orm eller något...
Tror att tiden är mogen för att berätta en sjuk händelse som inträffade när jag var ute med Wilma för drygt en vecka sedan. Vi gick den vanliga rundan och klockan var mellan 23:00-00:00 när ett par ungdomar skrek och levde jävel uppe vid Ekeby Rostfria. Jag tvekade några sekunder om jag skulle vända hem igen, men beslöt mig för att fortsätta. Med Wilma vid min sida så är jag i alla fall skyddad mot mycket och därav mitt mod. Dock så försvann apungarna och deras skrik ganska omgående och jag kan väl erkänna att jag tittade både en och fem gånger över mina breda axlar (*hrm*). Var fan blev de av? Ska de slå ner mig? Har de gömt sig för att överraska mig? Tankarna for i min nyktra skalle, men det var jättelugnt omkring mig. Men det skulle bli värre...
När jag kom en bit längre ner mot kagebagaren så sprang en katt eller en hare över vägen och den sprang i panik. Trodde först att det var Wilma den var rädd för och gick i godan ro. Wilma for ut på ängen/åkern och hon hoppade först till innan hon började morra. Ett gällt skrik hördes också så jag fick ju masat mig ut i stycket med min ficklampa. Jag trodde att det var vildkattsungar eller något, men det kan jag ju avslöja att det INTE var. Jag var alltså spiknykter och står med en ficklampa riktat mot något som påminner om en, eh, jo, BOAORM! Jag reagerade inte så hysteriskt som man skulle kunna tänkas tro, men visst: Jag var kvickt ute på vägen igen. Wilma var väldigt intresserad av det som låg i gräset så jag fick dra in henne till mig. Jag stannade upp och började analysera vad jag sett. Var det verkligen en orm? Kan det vara Conny som "planterat" ytterligare en gädda för att skrämma skiten ur mig? Var det en? Eller en? Hur gärna jag än ville gå ut och titta igen så vågade jag inte. Inte för att jag var rädd för ormen (faktiskt) utan för att jag var rädd för att bli knäpp. Jag kom överens med mig själv om att glömma det inträffade, ett tag i alla fall...
När jag nästan var hemma träffade jag en bekant som var ute och tog luft i pausen mellan Sverige-Ryssland och han var inte helt nykter. Vi stod och pratade lite och jag kunde inte hålla mig. Med tanke på att han redan var full och lite oskärpt så var det en perfekt person att berätta det för. Han lyssnade ivrigt och köpte historien med hull och hår. Så när jag gick därifrån kändes det lite bättre, men inte riktigt bra.
Dagen därpå berättade jag det för min mor och hon var väl mycket skeptisk till min berättelse, men det fick en liten vändning i veckan som gick. På radion hade man ett program där man berättade hur folk dumpade djur de tröttnat på och det hade hon lyssnat på. Nu i efterhand känns det inte såååååå otroligt att någon tröttnat att kela med sin orm, men frågan kvarstår: Varför ska alltid såndant här hända mig?
När jag kom en bit längre ner mot kagebagaren så sprang en katt eller en hare över vägen och den sprang i panik. Trodde först att det var Wilma den var rädd för och gick i godan ro. Wilma for ut på ängen/åkern och hon hoppade först till innan hon började morra. Ett gällt skrik hördes också så jag fick ju masat mig ut i stycket med min ficklampa. Jag trodde att det var vildkattsungar eller något, men det kan jag ju avslöja att det INTE var. Jag var alltså spiknykter och står med en ficklampa riktat mot något som påminner om en, eh, jo, BOAORM! Jag reagerade inte så hysteriskt som man skulle kunna tänkas tro, men visst: Jag var kvickt ute på vägen igen. Wilma var väldigt intresserad av det som låg i gräset så jag fick dra in henne till mig. Jag stannade upp och började analysera vad jag sett. Var det verkligen en orm? Kan det vara Conny som "planterat" ytterligare en gädda för att skrämma skiten ur mig? Var det en? Eller en? Hur gärna jag än ville gå ut och titta igen så vågade jag inte. Inte för att jag var rädd för ormen (faktiskt) utan för att jag var rädd för att bli knäpp. Jag kom överens med mig själv om att glömma det inträffade, ett tag i alla fall...
När jag nästan var hemma träffade jag en bekant som var ute och tog luft i pausen mellan Sverige-Ryssland och han var inte helt nykter. Vi stod och pratade lite och jag kunde inte hålla mig. Med tanke på att han redan var full och lite oskärpt så var det en perfekt person att berätta det för. Han lyssnade ivrigt och köpte historien med hull och hår. Så när jag gick därifrån kändes det lite bättre, men inte riktigt bra.
Dagen därpå berättade jag det för min mor och hon var väl mycket skeptisk till min berättelse, men det fick en liten vändning i veckan som gick. På radion hade man ett program där man berättade hur folk dumpade djur de tröttnat på och det hade hon lyssnat på. Nu i efterhand känns det inte såååååå otroligt att någon tröttnat att kela med sin orm, men frågan kvarstår: Varför ska alltid såndant här hända mig?
Kommentarer
Trackback
