Snacka om koskräck
Tog en ordentlig skogspromenad med Wilma idag när jag kom hem efter min after work-dejt. Skönt att rensa skallen med frisk luft och underbar natur. Gick nästan till Billesholm och hem igen och Wilma njöt, ja tills hon stod öga mot öga med en råmande ko:
Fylld av ilska reste hon ragg och morrade. Ett tag var jag säker på att vi skulle få släpa med koskrället hem, men sedan tvärvände humöret och attackivern när hela jävla Bergottfabriken kom till udsättning och Wilma insisterade på att bli kopplad... Nåja... Man kan inte vara på topp alltid.
Värre var det innan idag då min mor ringde mig på jobb, med andan i halsen. Jag visste att hon skulle ut och gå med Wilma så jag var livrädd att det hade hänt något. Visst hade det hänt något...
- Pust...Du det var väldigt nära att du fått fasan till middag idag. Wilma sprang in bland slyn och väl där hittade hon en fasan som låg och sov under ett träd (hur visste morsan det?). Det var hjärtskärande Björn, jag lovar hjärtskärande som den stackars fasanen skrek.
- Jo men vad hände? Har hon fått tag i den?
- Nä men den sitter uppe i en gran och skriker av dödsångest och Wilma sitter neranför och väntar på att den ska hoppa ner. Det ser nästan ut som hon tänker: "Vad gör du där uppe? Kom ner istället".
Jag höll på att dö av skratt för jag kunde se det framför mig: Morsan stod och kallade (skällde på Wilma samtidigt som hon inte kunde hålla sig för skratt) och den lilla fasanen skrek för sitt liv. Wilma tyckte att hon var duktig och "passade" påfågelkusinen (tja den är fin att glo på och ska ner i "grydan" som Krille säger...) genom att vara stenfokuserad så den inte hoppade ner. I alla fall: Det blev inget fjäderfä till middag idag, men dock kasslergryta med fullkornsris. Gott!
Tillbaka till vår lilla "runda" och att gå med en höglöpande tik (nu höglöper hon...! Tro mig!) är som att vara med Pate på Le Cardinal: Det är bara det motsatta (även egna om de är rödhåriga och har slips...) som gäller. Hon har ett särskilt knep hon tar till när hon stöter på en hanhund och det är följande: Hon pussar dem på nosen och gör en 360 gradare så hanen får hela hennes svullna underliv mitt framför nosen. Gud vad "fnorreda" dom blir. Jag har ett visst sjå att hålla rätt på henne och nu fattar jag varför jag inte ska ha en tonårsdotter. Huga!
Avslutar med en grymt fin bild. Håll till godo!
Fylld av ilska reste hon ragg och morrade. Ett tag var jag säker på att vi skulle få släpa med koskrället hem, men sedan tvärvände humöret och attackivern när hela jävla Bergottfabriken kom till udsättning och Wilma insisterade på att bli kopplad... Nåja... Man kan inte vara på topp alltid.
Värre var det innan idag då min mor ringde mig på jobb, med andan i halsen. Jag visste att hon skulle ut och gå med Wilma så jag var livrädd att det hade hänt något. Visst hade det hänt något...
- Pust...Du det var väldigt nära att du fått fasan till middag idag. Wilma sprang in bland slyn och väl där hittade hon en fasan som låg och sov under ett träd (hur visste morsan det?). Det var hjärtskärande Björn, jag lovar hjärtskärande som den stackars fasanen skrek.
- Jo men vad hände? Har hon fått tag i den?
- Nä men den sitter uppe i en gran och skriker av dödsångest och Wilma sitter neranför och väntar på att den ska hoppa ner. Det ser nästan ut som hon tänker: "Vad gör du där uppe? Kom ner istället".
Jag höll på att dö av skratt för jag kunde se det framför mig: Morsan stod och kallade (skällde på Wilma samtidigt som hon inte kunde hålla sig för skratt) och den lilla fasanen skrek för sitt liv. Wilma tyckte att hon var duktig och "passade" påfågelkusinen (tja den är fin att glo på och ska ner i "grydan" som Krille säger...) genom att vara stenfokuserad så den inte hoppade ner. I alla fall: Det blev inget fjäderfä till middag idag, men dock kasslergryta med fullkornsris. Gott!
Tillbaka till vår lilla "runda" och att gå med en höglöpande tik (nu höglöper hon...! Tro mig!) är som att vara med Pate på Le Cardinal: Det är bara det motsatta (även egna om de är rödhåriga och har slips...) som gäller. Hon har ett särskilt knep hon tar till när hon stöter på en hanhund och det är följande: Hon pussar dem på nosen och gör en 360 gradare så hanen får hela hennes svullna underliv mitt framför nosen. Gud vad "fnorreda" dom blir. Jag har ett visst sjå att hålla rätt på henne och nu fattar jag varför jag inte ska ha en tonårsdotter. Huga!
Avslutar med en grymt fin bild. Håll till godo!
Kommentarer
Trackback
