Hotshotslistan

Jag är obotlig tidspessimist och kör efter mottot: "Jag kommer ändå inte hinna, men jag ska försöka". Det hela resulterar i att när jag är tio minuter sen så får jag grymt dåligt samvete och försöker skynda mig så klockan går baklänges. Med andra ord: Jag är en katastrof på det här med tider och passa dem. Ibland undrar jag om jag inte är som hallicken Alfons Åberg: "Jag ska bara...", men det där med bara växer och till sist är jag senare än vanligt. Jag kanske ska sluta att få så dåligt samvete för detta eftersom jag är som jag är?

Förr var det tvärtom. När jag och min kusin cyklade till skolan (här är en tvångstankehistoria att ta upp en gång om vår dagliga färd till skolan) så var vi där samtidigt som vaktmästaren låste upp. Skulle jag på fotbollsträning så var jag där en timme innan den startade och var det match så sov jag nästan på "IP" för att inte missa den. Tyvärr hände något med mig när jag blev tonåring och tider-att-passa blev till en fiende. Sedan dess har jag inte hittat tillbaka.

Visst kan jag klockan och respekterar mötestider, men när jag inte kommer i tid så känns det väldigt obehagligt. Det är inte för att vara dryg eller nonchalant jag kommer försent utan för att det är sådan jag är. Men jag har det troligen i blodet eftersom min mor och far är likadana (sorry men det är väl ganska sant, eller?) och det är bara min syster Piggy som kan det där med att passa tider. Ibland vill säga... Hon skulle varit hemma hos mig för två veckor sedan, men än har hon inte synts till...